HOMEOPATIDEBATT
Kommentarer till
homeopatidebatten
Jag jobbar inom en branch där
det mycket sällan eller nästan
aldrig förekommer att
man får patienter som befinner
sig i en situation där de har ”lättare
symptom” på en amalgamförgiftning.
Det du beskriver som
positiva fall där patienter över 60
år fick en bättre livskvalitet efter
sanering förekommer säkert ofta
hos en tandläkare. Jag däremot
ser bara de absolut svåraste fallen
som regel, dvs. människor,
som på grund av amalgamförgiftningen
är så illa drabbade
att de oftast inte kommer ur
sängen, är heltidssjukskrivna,
svåra elallergiker, osv. Att ha
konstant huvudvärk eller värk i
kroppen klassificerar jag tyvärr
oftast inte som så stora problem
och naturligtvis så behandlar jag
inte dessa problem förrän
amalgamet är sanerat.
Jag har däremot många patienter
som sanerat sina tänder
och följt anvisningarna och som
faktiskt mår sämre efter
rensningen än de gjorde innan.
Det är den gruppen som jag talar
om i mitt inlägg. De som är så
sjuka att en amalgamsanering
trots försiktighetsåtgärder efterlämnar
en kropp i totalt sammanbrott.
Inte bara under några månader
utan under många år utan
hopp om förbättring. Så jag korrigerar
mitt tidigare uttalande till
att de patienter jag oftast träffar
på med amalgamproblem (som
är i ett läge där kroppen i stort
sett har nått botten) brukar jag
inte rekommendera att sanera
när de är över 60 år utan försöker
hindra amalgamläckaget så
långt det går och hjälpa till med
naturmediciner för att få kroppen
att må så bra som möjligt.
Detta för att kroppen har haft
svåra reaktioner under många år
och helt enkelt inte klarar en så
stor dos som det innebär när man
sanerar.
Naturligtvis är detta mina personliga
erfarenheter med patienter
och kan inte generaliseras till
alla människor. En naturterapeut
tittar alltid på den enstaka människan
och försöker aldrig generalisera
sin läkemetod. Jag kommer
inte att behandla mina patienter
efter samma norm, utan
skrev inlägget huvudsakligen för
att lämna lite tankar runt det jag
brukar se i min praktik.
Ett exempel är en patient jag
hade rätt nyligen som gjorde sin
sanering i 50-årsåldern och som
efter saneringen fick gå heltidssjukskriven.
Bland symptomen
var yrsel (enstaka blackouts) och
röda fläckar på huden, oförmåga
att få tillräcklig energi att utföra
något arbete, värk i kroppen med
en hel del nervsmärta inblandat
och en hel del olika allergier.
Patienten kom till mig när han
var 57 år gammal och jag behandlade
med homeopati så att
vi kunde halvera symptomen han
TF-BLADET NR 4/2015 13
hade, men det fanns en hel del
amalgam lagrat i kroppen även
efter detta. En fortsatt behandling
kommer förhoppningsvis att
hjälpa även med detta.
De tandläkare jag talade om i
Tyskland är kopplade till en organisation
som även använder naturläkemedel
i sin behandling, och
naturligtvis är det inte möjligt att
sanera 20 fyllningar på det viset,
men om patienten har så svåra
symptom som den kategorin jag
talar om så behandlar de inte
snabbare än så, dvs sanering av
en amalgamfyllning per år.
Med vänlig hälsning
Tanja Hansson
Till Margaretha Molius!
Du har helt rätt i att det finns människor över
60 år som bör sanera sina amalgamfyllningar.
Jag antar att jag inte tänkte på att förtydliga
ur vilken aspekt jag skrev det som jag skrev
(se Tf-bladet nr 2/2015).
Bästa Tanja!
Inte heller vi arbetar
med människor som
har lättare symtom!
De allra flesta som
kontaktar oss har
varit sjuka i merparten
av livet och är
mycket svårt invalidiserade
av kvicksilvret.
I en statlig utredning som vi deltog
i, Dentalmaterialutredningen,
var det som regel minst ett tiotal
år, som folk varit riktigt sjuka
utan att förstå eller få veta orsaken.
Det innebär att vi som regel
har hand om de allra svåraste
fallen, knappast någon har lättare
symptom då det finns många
spärrar att söka sig till andra än
vården eller alternativmedicinsk
behandling.
Det du beskriver är vardag
för oss i Tf och vi har på ideell
basis hjälpt, gett råd till, gett ut ett
antal informationsböcker och
skrifter, förutom att vi också har
fört kampen på riks- och
regeringsnivå och inte minst för-
Forts. sid 14