LEDAREN
Margaretha
Molius.
Foto:
Dragan
Mitrovic.
Tillbakablick
4 TF-BLADET NR 4/2015
När det gick upp för mig
vad kvicksilvret hade
ställt till med var
amalgamdebatten het. Jag, som
länge funderat över vår situation
med kvicksilverhanteringen,
skrev en motion till landstinget
och en debattartikel till Göteborgs-
Posten.
Det resulterade i att jag blev
idiotförklarad av tandläkarprofessor
Molin som arbetade med
protetik.
Påhoppen, trakasserierna, hoten
var legio, särskilt från folk,
som inget kunde men ansåg att
en tandläkarprofessor var en absolut
garant för sanningen.
Samtidigt fick jag kontakt med
massor av sjuka tandsköterskor
och amalgamsjuka människor
runt om i landet samt med Mats
Hanson. Senare blev jag engagerad
i Tf, först som sekreterare,
och har nu under många år varit
förbundets ordförande med allt
vad det har inneburit. Ju mer jag
läste och desto fler vänner jag
fick i och omkring förbundet,
desto viktigare insåg jag att frågan
var.
När Dr Britt Ahlrot Westerlund
tog kontakt med mig, blev
jag både omhändertagen som patient
och vidareutbildad av henne.
Hur många avancerade föreläsningar
hon gav mig har jag ingen
aning om, men det blev nödvändigt
att gnugga geniknölarna när
hon och andra försåg mig med
fakta från olika håll. Fortfarande
har jag mina anteckningar kvar
från dessa långa samtal. Ibland
när jag protesterade mot alltför
avancerade utläggningar förklarade
hon ”att detta måste du
ändå lära dig.”
De många vänner som jag
fått runtom i världen innebär att
jag på det sättet gjorde en
”sjukdomsvinst”. Människor med
olika erfarenheter och utbildningar
som jag aldrig hade stött
på utan engagemanget i Tf.
Tandvårdsgrupp
Vi bildade snart en tandvårdsgrupp
i förbundet där vi samlade
sjuk tandvårdspersonal och fick
tillgång till massor av fakta genom
docent Mats Hanson,
med.dr. Fredrik Berglund, tandläkare
Sten Olof Grönquist och
andra. Trots draghjälp med riskvärderingar
av professorerna
Lars Friberg och Maths Berlin,
har vi ännu inte lyckats i Sverige.
Vårt material har gett positivt
resultat i Norge för tandsköterskorna
där. Debatten är i gång
på många andra håll i världen.
Docenten och neurologen
Patrick Störtebecker hade inte
fel när han ansåg att vi i
tandvårdsgruppen hade skapat
en debatt om arbetsskadorna
som ingen tidigare gjort i hela
världen! Det är ändå Tf:s förtjänst.
Alla som hört av sig med sina
historier och erfarenheter har
också betytt mycket och de har
hela tiden utökat vår kunskapsbank,
utöver alla dem som jag
mött i samband med föredrag,
seminarier och hearings både här
och i USA, Tyskland, England,
Norge, Danmark och Finland.
Dessa kunskaper har betytt att vi
har kunnat se frågan ur ett större
perspektiv. När riksdagsledamöter
som Siw Person och en del
andra positiva själar satte sig in i
våra frågor blev det en möjlighet
att påverka på riksnivå.
Vad vi inte insåg var att våra
motståndare inte bryr sig om vare
sig vetenskapliga fakta eller fattade
beslut. De ägnar sig istället
åt att förfölja dem, som säger
sanningen i kvicksilverfrågan,
samt desavouerar alla tagna beslut
så att dessa inte ska nå dem
som insjuknat i kvicksilverrelaterade
sjukdomar.
Skrämseltaktik
Socialstyrelsens (SoS) agerande
för att skrämma de läkare, som
stått på patienternas sida, påminner
starkt om agerandet i totalitära
regimer med STASI och
KGB som förebilder. Aldrig
kunde jag föreställa mig att läkare,
som gjorde allt för sina
patienter, skulle bli jagade och
fråntagna legitimationerna, trots
att de uppfyllde sin plikt som
läkare. Taktiken var solklar; för
att få stopp på amalgamdebatten
och sopa igen spåren, skrämdes
läkarkåren från att ta hand om
patienterna på rätt sätt. Man lät
däremot motståndarna få fritt
spelrum i Läkartidningen och
Tandläkartidningen. Allt i avsikt
att förneka kvicksilvrets betydelse
för sjukligheten i befolkningen.
Det har varit utomor-
Tänk om jag vetat vad denna resa skulle innebära!
När min kollega Greta och jag 1984 -
85 började jämföra vad vi hade för symtom
fanns det inte längre någon återvändo. Vi
hade det gemensamt att vi jobbat på Folktandvården
som elever och sedan som tandsköterskor
på olika arbetsplatser och var
sjuka. Greta var då värre sjuk än jag var.
Trots svåra symtom försökte jag emellertid
arbeta halvtid med politiken och på Arbetsförmedlingen.