VETENSKAP
Magnesium –
en livsviktig bristvara
Mats Hanson.
Tillräckligt eller
otillräckligt magnesium
Andelen i befolkningen som får i
sig alltför lite magnesium är i
storleksordningen 50-60 procent,
mycket ojämnt fördelat på ålder
och socio-ekonomiska faktorer.
Rekommenderat dagligt intag är
420 milligram för män och 320
för kvinnor och 240 för barn 9-13
år (USA). I USA beräknas 78-
91 procent av tonåringar, speciellt
flickor få i sig för lite. För
åldrarna däröver ligger intag under
rekommenderat över 50 procent,
för att vara över 80 procent
vid ålder mer än 71 år (2).
I Sverige är bristen mindre,
åtminstone statistiskt. Orsaken
kan till stor del bero på att
Livsmedelsverkets rekommenderade
intag är 350 mg för män
och 280 mg för kvinnor, alltså
avsevärt under vad som rekommenderas
i USA. Alla siffervärden
om intag är också ganska
osäkra då de oftast är grundade
på enkäter om matvanor. Goda
källor till magnesium är frön, bönor,
nötter, vetegroddar, sojamjöl,
havrekli och hårt vatten. Gröna
växter innehåller magnesium i
klorofyll-molekylen. Surdegsbröd
gör magnesium mer tillgängligt
då fytat, som binder magnesium,
bryts ner under bakningen. En
burk Coca Cola orsakar en utsöndring
av 150 milligram magnesium
på grund av fosforsyran.
Intaget av magnesium i födan
är ofta mindre än vad som behövs
(6 mg/kg/dag), och för personer
på gränsen till brist kan
vatten utgöra en avgörande faktor.
Upptaget är bättre från vatten
än från föda. Huvuddelen av
magnesiumintaget kommer från
födan men en mindre och viktig
andel kommer från vatten. Mat
som kokas i magnesium-rikt vatten
minskar även förluster vid
matberedningen (3).
Mätningar av magnesiumhalten
på personer som misstänks
ha magnesiumbrist, eller
när man vill jämföra halten med
risken för sjukdomar, är behäftade
med stora osäkerheter då
mängden magnesium i blodet
endast utgör cirka 1 procent av
totala mängden i kroppen. Vanligast
är mätning i serum eller röda
blodkroppar. Säkraste mätmetoden
TF-BLADET NR 1/2015 11
är dock en magnesiumbelastning
och mätning av
utsöndrat magnesium i urinen
under 24 timmar. Knappast några
sjukhus, där man inte just bedriver
forskning om magnesium,
torde utföra sådana mätningar.
Mest magnesium finns i benvävnad
och muskulatur och detta
utgör en buffert mot kortvariga
sänkningar av intaget. Långvarigt
lågt intag sänker halten i
vävnaderna och gör benvävnaden
skörare. Det finns ett antal
proteiner som transporterar magnesium
och genetiskt förorsakade
skador på dessa leder till allvarliga
hälsoproblem och biokemiska
förändringar. Det är knappast
något känt om dessa proteiner
påverkas av gifter, mediciner eller
andra näringsbrister än magnesium.
Upptag och utsöndring
Upptaget och kroppens hantering
av magnesium påverkas av
en rad faktorer, förutom av intaget,
framför allt av förekomsten
av tarmsjukdomar, tarminflammationer
och njurfunktionen. I
tarmen finns två upptagsmekanismer,
en aktiv som tar upp
magnesium i begränsad mängd
och ett upptag som beror av
mängden man intar, men som
minskar ju mer man får i sig (4).
Upptaget minskas av mättat fett,
socker, fytat, proteiner, fosfat
och kalcium.
Utsöndringen sker framför
allt i urinen, där primärurinen har
högt magnesiuminnehåll, men där
ett återupptag av större delen
sker längre ner i systemet. Denna
mekanism kan vara allvarligt nedsatt
av njursjukdomar och av gifter
som tungmetaller, men även
av vätskedrivande mediciner
(diuretika).
Biokemi
Magnesium har en funktion vid
mer än 600 enzymreaktioner och
stimulerar ytterligare cirka 200
processer. De exakta mekanismerna
är bara delvis kända. Man
vet att protein- och DNA-syntes
är beroende av magnesium, vars
nivå är strikt reglerad inuti cellerna.
För lite magnesium eller
för mycket kalcium i förhållande
till magnesium stör denna regle-
Magnesiumbrist är ett allvarligt och vanligt hälsoproblem
som sällan uppmärksammas inom vården. Otillräckligt
intag ökar risken för en rad sjukdomar som diabetes,
migrän, astma och hjärt-kärlsjukdom. Mätningar på olika
håll i världen visar att mer än halva befolkningen får i sig
mindre än rekommenderade mängder. Magnesiumhalten i
jordarna har minskat och behandlingen av födan åstadkommer
ytterligare stora förluster (1).