PATIENTBERÄTTELSE
TF-BLADET NR 1/2015 7
Historia om titanimplantat, sjukdom och död
Tog värktabletter, la mig för att
somna, vaknade och hade något
kopiöst ont. Ytterligare värktabletter
som inte hjälpte.
Gick omkring medvetslös
Min fru, Marie, satt i köket och
helt plötsligt kommer jag gående
från stora rummet och sen
”sprang” jag rakt in i en dörr. Jag
var helt avsvimmad och blodet
flödade någonstans ifrån i ansiktet.
Vaknade till efter några minuter
och kaskadkräkte mängder
med blod. Marie ringde ambulansen.
Jag var så drogad och
totalt borta. In på akuten, där det
visar sig att jag brutit näsbenet
och hade ett stort jack i pannan.
Värktabletterna jag fått passade
inte ihop med Flunitrazepamen
som jag fick vid operationen.
Bra men…
Efter detta blev Jans illamående
konstant och han blev bara
tröttare och tröttare. Fick ny antidepressiv
medicin, sjukskriven
igen. Inget hjälpte.
En ny ryggvärk framträdde
och Jan började gå framåtlutad.
Mådde bara sämre och sämre.
Försvagad röst som resulterade i
heshet. Ryggläkaren ansåg att
Jan behövde stelopereras, han
sa att det inte var ovanligt efter
en spinal stenos-operation.
I augusti 2010 fick Jan ny
antidepressiv medicin, den gjorde
absolut ingen skillnad den heller.
Men nu började Jan kräkas av
sitt illamående. Hade antingen
diarré eller förstoppning. I slutet
av september spydde Jan konstant,
så det blev en ny ambulansfärd.
Nu läggs Jan in på ett
mindre sjukhus i regionen. – Här
slutar jag själv att skriva och
överlåter det till min hustru Marie.
Jan Björkman
”Ta tag i ditt liv!”
På akuten ansåg man att det
kunde vara den antidepressiva
medicinen som orsakade kräkningarna
och min mans problem
från mag- och tarmkanalen. Han
behandlades med Zofran intravenöst
(medel mot kräkningar)
men efter ett otal undersökningar
som gastroskopi, rektoskopi,
proktoskopi m.fl. så hittade man
ingen orsak till min mans lidande.
En av överläkarna sa till min
man: ”Tycker du ska åka hem
och ta tag i ditt liv istället”. Jag
stod vid sidan om när han sa det.
Trodde min man skulle klippa till
honom.
Efter 15 dagar och ingen
lösning alls skickades han
hem med medel mot förstoppning.
Helvetet fortsätter dag ut
och dag in
Den 8 februari 2011 stelopererades
han och mådde
otroligt dåligt. Fler titanskruvar
skruvades in i hans
kropp – fortfarande helt ofarligt.
Han hade nu ont i hela kroppen
plus alla andra symptom som
fanns kvar. Han började få svåra
problem med balansen och den 6
april 2011 ringde han mig på morgonen
och sa att han inte kunde
stå på sina ben längre. Man tog
honom akut till en neurolog på
detta mindre sjukhus och det tog
inte en timme förrän man sa att
han hade Parkinsons sjukdom.
Chocken var obeskrivlig, men det
stämde väl in på hans symptom.
Ut med all antidepressiv medicin,
hem med rullstol. Men, vi fick
vänta till den 19 maj innan man
kunde påbörja den medicinska
behandlingen mot Parkinson.
I november fick han
komma till Lunds universitetssjukhus
där han låg i en
vecka och där tog man bort
Parkinsondiagnosen. Det var
ju bra men vad var felet då? De
hade ingen aning. Hem igen,
samma otroliga lidande fortsätter.
Vikten rasar.
Vita fläckar i hjärnan
Neurologen från Lund ringde i
februari 2012 och sa att Jan
hade någon neurologisk sjukdom,
då man sett vita fläckar i hans
hjärna, men vilken neurologisk
sjukdom visste man inte.
Nu följde ett år som inte går
att beskriva. Jans tillstånd försämrades
hela tiden och all vård
utfördes på det större sjukhuset.
Nu var han så dålig att han
inte kunde tala högt längre, hans
röst hade försvunnit. Apatisk och
helt sängliggande. Svåra kräkningar
och förstoppningar fortsatte.
In och ut på neurologen,
som gjorde mängder med röntgen,
provtagningar och andra
undersökningar. De vita fläckarna
i hjärnan hade blivit fler.
Jag påtalade för dem om
titanskruvarna som vi misstänkte,
men de slog också bort det som
möjligt. Jag menade på att han
var förgiftad, men det kunde
man inte bli av titan, fick jag
veta.
Diagnosen MSA (Multipel
Systematrofi, dvs hela det
inre nervsystemet lägger
ner)
Efter ett flertal undersökningar
och röntgen höll inte heller denna
diagnos och läkarna stod helt
handfallna. Urinvägsinfektioner
och lunginflammationer avlöste
varandra. Han började spy svart,
men man visste inte varför. Till
slut kräktes han bara blod,
men de hittade inte var det
kom ifrån.
Min man fullständigt tynade
bort ifrån mig utan någon som
helst förklaring.
Samtalet som alla fasar för
Den 11 december kommer det
där samtalet som alla fasar för,
tidigt på morgonen. Jag skulle
komma in omedelbart till
sjukhuset, det var mycket
akut. Kommer in till intensiven
Forts. sid 8