PATIENTBERÄTTELSE
””
6 TF-BLADET NR 1/2015
– Jag fick problem med tandlossning
i underkäken och fick efter
många turer insatt en ”lös” protes
som skavde och var mycket
irriterande, berättar Jan. – Neej,
tänkte jag en dag efter alla dessa
tandläkarbesök, nu räcker det.
Hade hört talas om titanskruvar
och diskuterade det med min tandläkare
som tyckte att det skulle ju
lösa problemet, men det kostade
en del.
Här börjar Jan sin resa
mot slutet – de sista sju
åren med stort lidande
– Den 26 september 2005 drogs
de sista stumparna ut ur min underkäke
och tre titanskruvar
opererades in. Vill inte påstå
att det var helt enkelt efteråt, det
tog lång tid och mycket smärta
att läka detta. Men de var på
plats och till slut så kändes det
okej.
Året därpå, den 20 juli 2006,
var en het sommardag, Sent på
kvällen kände Jan sig helt plötsligt
jättekonstig. – Det bara small
till i huvudet på mig och jag
fick en obeskrivlig huvud- och
nackvärk. Samtidigt spydde
jag kaskader – men jag var
inte ens illamående. Huvudvärken
var mördande, kallsvettningarna
fullständigt
rann av mig. Detta varade i
flera timmar, men till slut kunde
jag lägga mig i sängen och somnade.
Dagen efter var jag bra
igen.
Inflammationer
vid titanskruvarna
Nu kom händelserna slag i slag.
Började att få inflammationer i
tandköttet under min protes vid
titanskruvarna. Jag röntgades, allt
såg bra ut men jag fick antibiotika.
Detta var inget ovanligt sa
tandläkaren, men det hade jag
inte fått veta innan. Fick också
metallsmak i munnen som satt i
jämt. Maten smakade konstigt.
Söndagen den 2 januari 2007
skulle jag börja jobba kl. 19.00.
Jag arbetade som missbruksterapeut
inom socialtjänsten på
ett härbärge och skulle jobba natten.
– Jag hade 20 minuters bilfärd
till jobbet och halvvägs dit slog
denna enorma huvudvärk till igen
och kaskadkräkningarna sprutade
ur mig i bilen. Lyckades ta mig till
sjukhuset, stannade bilen utanför
ambulansintaget och kröp in där.
Där hittade sjukhuspersonalen
Jan helt borta. Han var vid
medvetande och kunde kortfattat
beskriva huvudvärken. De
trodde att Jan fått en stroke och
han blev omedelbart röntgad.
Röntgen visade ingen stroke,
men vad var det då? Fick stanna
i tre dagar på sjukhuset och en
specialist i neurologi från Lund
kom. – Det enda man kom fram
till var att jag antagligen utvecklat
en mycket svår form av migrän.
Ryggoperation
Några veckor efter detta kom
inflammationerna tillbaka i käken
och nu slutade de inte. Ryggvärken
blev mer och mer tilltagande
och jag röntgades i ryggen,
där man konstaterade att jag
hade förträngningar i nedre delen
av ryggen. En spinal stenos –
operation rekommenderades.
Efter fler röntgen på min onda
rygg fick jag äntligen tid för operation.
Mina ben domnade totalt
bort när jag promenerade, så fallen
var många i skogen.
Den 2 mars 2009 opererades
jag. Efter operationen fick
jag åka hem efter en vecka. Med
illamående och huvudvärk. Efter
två månader började huvudvärken
klinga av, illamåendet fanns
där till och från dagligen.
I november 2009 nytt återfall,
mådde så dåligt psykiskt
att min husläkare gav mig
antidepressiv medicin. Hjälpte
den? Absolut inte.
Diagnos via Internet?
Min fru var förtvivlad och började
söka på nätet. Hon kom
fram till, via mina symptom, att
titan skulle kunna orsaka vad
som hände med mig. Men detta
ansåg varken min tandläkare eller
husläkare. Titan var helt riskfritt!
Men min tandläkare skickade
mig dock till en specialist på
implantat och han ansåg att min
egen tandläkare hade gjort ett
dåligt jobb och att han skulle rätta
till det.
Den 28 januari 2010 opererades
Jan av den nye
specialisttandläkaren. – Han
tog ut, tror jag, mina tre titanskruvar
och satte dit fem nya.
Han gav mig något lugnande
innan så jag sov mig igenom hela
operationen. Min fru satt i väntrummet
och när jag var klar kom
det ut en vandrande robot som
hon sakta men säkert styrde ner
till bilen, har hon berättat för mig.
Livet var underbart –
när det plötsligt tog slut
Vid 55 års ålder var Jans liv underbart – god
hälsa, bra jobb, härlig familj med fru Marie,
schäfer och Maries brors barnbarn – en kompensation
för att de inte fick egna barn.
Jan tränade på gym, tog långpromenader –
men lite ryggont reducerade joggingturerna.
Jan
och
Marie
Björkman
återger
här sin
gripande
berättelse
om
7 års
kamp
och
lidande.