LEDAREN
Vem bär ansvaret?
ning. Det går inte att fånga upp
arbetsmiljörisker om sjukdomsproblem
underrapporteras.
Ointresse från
myndigheter
Från Livsmedelsverket kom nyligen
en rapport där man mätt
olika gifter i maten, men ingen
tanke på att maten – av många –
tuggas med tänder som läcker
kvicksilver. De har tidigare fått
brev från Tf angående detta faktum
men inte ansett sig behöva
kontrollera sina undersökningar
med avseende på denna påverkan.
Frågor, som vi har framfört
till Socialstyrelsens ansvariga under
årtionden, har förblivit obesvarade.
Vi har inte fått något
som helst gehör när vi diskuterat
riskerna. Socialstyrelsen har inte
alls varit intresserad av följderna
av kvicksilveranvändningen.
Möjligen har svaret blivit ” att de
inte bedriver egen forskning”.
Att initiera något av de förslag,
som vi har haft, har varit ointressant.
Långa tider satt det tandläkare
som ansvariga för våra frågor,
utan att man ens brydde sig
om att låta toxikologer och andra
delta i debatten.
Det gällde att till varje pris
förneka riskerna. Nu försöker
man att dölja hanteringen genom
att ta bort de gamla anvisningarna
(SOSFS1998:3) och påstår,
att det är så få som söker den
tandvård som regering och riksdag
beslutat om. Genom att
krångla till reglerna på ett sätt
som i praktiken gör det omöjligt
att få saneringen utförd enligt
högkostnadsskyddet (§7 i tandvårdsförordningen)
har antalet
ansökningar sjunkit. Inte för att
behovet har upphört utan för att
det inte ska framgå vad kvicksilverexponeringen
har inneburit.
Detta är åter ett svek mot de
människor vars liv förstörts av
tandvården. Det innebär att Socialstyrelsen
och tandvården försöker
mörka vad de har ställt till
med och kan ses mot bakgrund
av att man fruktar skadeståndsansökningar,
TF-BLADET NR 1/2015 5
framför allt i USA.
Risker för allvarliga
sjukdomar
Forskarna vet att olika miljöfaktorer
påverkar när det gäller vissa
sjukdomar, men varför är det
alltid tvärtyst när vi från Tfs sida
tar upp riskerna med långtidspåverkan
av kvicksilver.
Många har haft massor av
fyllningar hela livet och trott att
det inte har påverkat dem.
Toxikologen professor Daunderer
i Tyskland förklarade i början
av 1990 talet, att man måste räkna
med allvarligare sjukdomar efter
50 års ålder om man har fler än
6-8 amalgamfyllningar. De som
fick tandvård mellan 1940-1960
har haft fler fyllningar och det är
de som nu insjuknar, inte bara av
ålder utan troligen är tandfyllningarnas
innehåll en bidragande
orsak. Professor Boyd Haley,
biokemist i USA, har varnat för
riskerna med kvicksilver och
Alzheimers sjukdom och andra
liknande diagnoser.
Professor Vera Stejskal konstaterar
i en ny rapport, att immunförsvaret
reagerar på metaller
som har använts i tandvården.
Hon ser kopplingen mellan metaller
i tandfyllningsmaterial och
förekomst av kroniskt trötthetssyndrom
(CFS) och fibromyalgi.
Resultaten borde stämma till eftertanke
och en generös inställning
att inledningsvis se till att
avlägsna de ämnen som gör att
kroppen reagerar med sjukdomssymtom.
Neurologen Patrik Störtebecker
försökte under sin livstid
varna för vad som händer med
bakterier som når hjärnan. Hur
många det är, som har denna typ
av påverkan, finns ingen statistik
över. Det förekommer att människor
efter årslångt lidande tillfrisknar
efter det att en rotfylld
tand äntligen avlägnats. Detta
sker verkligen inte på lösa boliner
utan patienten får slåss för
att bli av med en sådan gifthärd.
Vårdkaos
Engagemanget från ansvarigas
sida måste bli tydligt! Se till att
följa upp samtliga patienters
tandvårdsingrepp, följ upp vad
som händer patienten över tid.
Det räcker inte att ha tänder att
tugga med, utan uppföljning måste
ske om vad som händer när tandvården
ogenerat blandar t.ex. titan
med gammalt guld och amalgam
samt bortser från gamla
metallstift och rotfyllningar! Inte
ens de nyare materialen i tandvården
kan betraktas som helt
ofarliga så länge man inte gör
långtidsuppföljningar och är observant
på oönskade effekter.
Biverkningar SKALL rapporteras,
oavsett vad tandläkaren
uppfattar det som. Först då läkare
och tandläkare samarbetar
med patienten, kan man lära sig
vad som är bra eller dåligt.
Haverikommission
Vid katastrofer i samband med
stora olyckor tillsätts alltid en
haverikommission. Det är nödvändigt
att tillsätta en motsvarande
kommission för alla dem
som insjuknat på olika sätt genom
farlig och felaktig tandvård,
oavsett vem eller vilka som stått
för de dåliga råden. Vi har i Tf
haft kontakt med tiotusentals
människor som beskrivit sin situation,
sina sjukdomar, sitt sökande
efter hjälp i vården och det
totala ointresse, som vården har
visat dem.
Det rör sig inte om anekdotiska
historier, som våra ansvariga
kan fortsätta negligera, utan
måste utredas innan vårdapparaten
helt kollapsar.
Margaretha Molius
Förbundsordförande