VETENSKAP
TF-BLADET NR 3/2015 15
Forts. sid 16
US Public Health Service, understödda
av tandläkarorganisationer
och naturligtvis av Alcoa
och deras forskare, fann att man
borde höja nivån i vattnet vid låg
fluorhalt till 1 ppm för att förebygga
karies och inledde 1945
försök med vattenfluoridering i
Grand Rapids, Michigan, med en
närliggande plats, Muskegon, som
kontroll. Försöket skulle pågå i
15 år men det dröjde inte ens ett
år innan flera andra orter började
med fluoridering.
Det hävdades att karies minskade
i Grand Rapids vid 1 ppm
fluorhalt, utan några biverkningar.
Efter fem år fann man emellertid
att karies hade minskat ungefär
lika mycket i kontrollområdet,
enligt data som forskare senare
fått fram från Public Health Service
arkiv. Kontrollområdet togs
bort och i fortsättningen hävdades
endast att karies minskat i
Grand Rapids efter fluoridering.
Karies minskade lika mycket i en
rad områden i USA, både
fluoriderade och ickefluoriderade.
Numera tillsätts 143.000
ton fluorid, vanligtvis som fluorosilikat,
i amerikanska vattentäkter.
Många forskare, läkare och
hälsoorganisationer motsatte sig
tvångsmedicineringen med ett
välkänt starkt gift, men utmålades
som framstegsfientliga eller
ännu värre. Under McCarthytidens
kommunistjakt i USA beskylldes
fluormotståndare för att
vara samhällsomstörtande kommunister.
Ifrågasatt forskning
I den tidigaste entusiasmen för
fluoridering ansåg man att nu
skulle karies snart vara ett minne
blott och i flera tidiga undersökningar
hävdade man att kariesfrekvensen
i fluoriderade områden
var 50 procent lägre än i
områden med låg fluorhalt. Flera
forskare har ifrågasatt vederhäftigheten
i dessa studier.
Minskar fluoridering karies
hos barn? Nästan alla känner sig
säkra på att det gör det, men
endast för att betrodda auktoriteter
har sagt dem det. Forskare
som är kritiska mot fluor får knappast
sina studier publicerade i
odontologiska tidskrifter, men
sedan 1968 finns en fluortidskrift,
Fluoride (2) där studier om fluor
kan publiceras.
De tidigare studiernas vetenskaplighet
ifrågasattes eftersom
man där hade sett vad man ville
se, inga andra ämnen än fluor
mättes i vattentäkterna, man mätte
inte i vilken form fluor fanns i
vatten naturligt och som var tillgängligt,
till skillnad mot tillsatt
natriumfluorid eller fluorosilikat
och kontrollområdena skiljde sig
ofta i många avseenden från de
fluoriderade. Näringsförhållandena
förbättrades efter
kriget och det är välkänt att dåliga
socioekonomiska förhållanden
bäddar för både ökad sjuklighet
och karies.
Tandvården drog sig inte för
att hävda fluorets kariesförebyggande
effekt genom rena
falsarier. Tandvårdschefen i
Auckland, Nya Zeeland, J.
Colquhoun, som till att börja med
var en stark förespråkare för fluoridering,
gavs i uppdrag att utreda
införande av vattenfluoridering
i Nya Zeeland och
det infördes i en rad orter.
Colquhoun hade tillgång till alla
tandvårdsdata från hela landet
och upptäckte efterhand att karies
minskade lika snabbt eller
något snabbare i områden utan
fluoridering som i de fluoriderade.
Nedgången var lika stor i orter
där det ännu var minimal användning
av fluortandkräm eller annan
fluorbehandling under 1970-
talet. Colquhoun har i flera artiklar
beskrivit hur införandet av
fluoridering i Nya Zeeland gick
till (3).
Lokala tandvården i staden
Hastings, Nya Zeeland införde
fluoridering 1954, redan innan
man allmänt hade beslutat om
det. Som kontrollort användes en
närliggande ort, Napier. Redan
tre år senare rapporterade man
att karies hade minskat 42 procent
och två år senare med 61
procent. Fem år senare hävdade
man att karies minskat med 87
procent på släta tandytor, 73 procent
mellan tänderna och med 39
procent på ocklusalytor. Resultatet
ledde till att myndigheterna
beslöt att införa allmän fluoridering
i hela Nya Zeeland.
Emellertid visade det sig att
kariesfrekvensen i kontrollorten
minskat lika mycket, något som
man skyllde på att vattnet där
innehöll molybden som man påstod
skulle skydda mot karies.
Vetenskapligt underlag för påståendet
saknas. Följden blev att
kontrollorten eliminerades och
studien gjordes om till en
uppföljningsstudie. För att uppnå
de otroliga resultaten hade man
ändrat kriterierna för karies mellan
starten och uppföljningarna
så att enbart angrepp som gått in
till dentinet skulle räknas, från att
från början varit alla skador och
även fissurförseglingar (med
amalgam). Tandvårdspersonal
instruerades i de nya diagnoskriterierna
och de som inte var samarbetsvilliga
uppsöktes. Inga rapporter
om Hastings-försöket informerade
om ändringen (3).
När Colquhoun gick igenom
alla data och fick ut skrivelser
från hälsodepartementet med
uppgifter om de ändrade diagnoskriterierna,
som aldrig redovisats,
visade det sig att nedgången
i karies hos barn börjat redan på
1930-talet och fortsatt under följande
50 år. Data om antalet
gjorda fyllningar skiljde sig inte
mellan Hastings och andra
fluoriderade orter och orter som
ej fluoriderats.
Samma resultat erhölls av en
australisk forskare, M. Diesen