LEDAREN
Tandvårdens regelsystem
Margaretha
Molius.
Foto:
Dragan
Mitrovic.
har spelat ut sin roll
I olika sammanhang anser politikerna att
de genomfört reformer som ska komma
alla patienter till nytta och bidra till en
jämlik vård på lika villkor. Det svåra är att
alla beslut som tagits inte efterlevs, då
ingen riktigt förstår vad som gäller ens
på regional nivå när det gäller tandvård.
Man kan inte regelsystemet utan svarar
oftast ”goddag yxskaft”.
Tf har nyligen gått igenom
vad som händer både på
riksnivå och regionalt men
ingen verkar ha grepp om alla
olika regler.
Det finns ansvariga som frankt
svarar, att man inte alls har godkänt
sanering för patienter med
tandvårdsproblem på många år.
Undrar någon då på att man mer
eller mindre ger upp som patient
och att statistiken därvid snedvrids
om behoven?
Flathet och dolda avtal
Under våren har man i olika TVinslag
visat, att Folktandvården
på olika håll i landet har saltat
patienternas räkningar genom
dubbeldebitering. Detta har
Försäkringskassan (FK) uppmärksammat
och återkrävt
pengar av respektive vårdgivare
– men ej meddelat patienten som
betalat för mycket! Man frågar
sig varför denna flathet? I andra
sammanhang har FK varit snabba
med återkrav.
Man konstaterade också, att
det betalas ut bonus till tandläkarna
i Folktandvården. Detta
ansågs vara en nyhet som inte
skulle förekomma i den offentliga
tandvården. Men landstingen
har nästan alltid gett sina tandlä-
kare extra betalt för olika åtgärder.
Förr utbetalades tantiem på
varje utförd åtgärd och det var
ett fördelaktigt tillskott till den
fasta månadslönen. Tandsköterskor
och annan personal
fick aldrig del av extrapengarna.
De förutsattes vara de tjänande
systrarna, som skulle ställa upp
utan vare sig övertidsersättning
eller extra pengar. Vid tillfälle,
då frågan ställdes om orättvisan
i detta, blev svaret att det var ett
sätt att konkurrera med privattandvården,
där det ansågs att en
skicklig tandläkare tjänade mer.
Hur många dolda avtal det
finns eller har funnits går knappast
att gräva fram idag, men det
visar, att den offentliga vården
inte alltid arbetat så oegennyttigt
som man velat påskina.
Vården ges inte på lika
villkor
Från Tandvårdsskadeförbundets
sida ser vi ofta märkligheter
när patienter känner sig felinformerade
om sina tandvårdskostnader.
Detta gäller hela systemet
med olika regler för olika
grupper, med särskilda krav på
intyg. Något som inte alls förekommer
i övriga sjukvården. Det
räcker som regel med en remiss
eller inläggning på sjukhus för att
få den nödvändiga sjukvården,
även om det ibland kan vara långa
väntetider.
Det är på tiden att man tar
krafttag att låta tänderna tillhöra
kroppen och se över alla olika
betalningssystem för hela tandvården
oavsett om den utförs i
privat eller offentlig regi. Alla
olika tandvårdsreformer som
genomförts har lett till, att vare
sig vårdgivare eller patienter kan
skaffa sig överblick över vad som
gäller.
I sjukvården har egentaxorna
länge varit tydligt redovisade, en
ambulanstransport beräknas enligt
en fast taxa, ett dygns vård
likaså och räkningen kommer
efteråt. Nödvändiga operationer
genomförs utan extra kostnader.
Vi har ett system där alla tandvårdsskadade
patienter helt står
utanför lagen om vård på lika
villkor och där endast plånboken
eller uthålligheten gör att man
kan skaffa sig den vård som är
nödvändig, trots att denna vård
kan vara av livsavgörande betydelse.
Hur många patienter får
t.ex. problem med hjärta eller
leder på grund av inflammationer
i tänderna? Vår erfarenhet är
att massor av människor slipper
många andra långvariga, ofta
kroniska sjukdomsproblem, då de
blir av med amalgamet, liksom
andra metaller som guld och titan,
eller gamla rotfyllningar som
utförts slarvigt.
Att inte ta vara på Tf:s erfarenheter
och bara fortsätta att
låta människor insjukna därför
att man från början har haft fel i
valet av material är märkligt.
Många vårdgivare vägrar att ta
till sig Tf:s information och vill
4
TF-BLADET NR 3/2015