Janne Mattsson och brukandeförbudet
Högsta domstolen frikände 1983 en man som dömts för
narkotika brott i tingsrätt och hovrätt. HD slog fast att eftersom
mannen inte ägt (innehaft) narkotikan hade han inte begått något
brott. Narkotikastrafflagen förbjöd innehav och många andra
handlingar, men inte själva bruket.
Detta satte igång en livlig diskussion inom RNS om hur vi
skulle se på HDs dom. Janne Mattsson drev linjen att vi skulle
verka för att ett brukandeförbud skrevs in i narkotikastrafflagen.
Janne Mattsson var själv fd narkoman och hade suttit många år i
fängelse. Han slutade med narkotika och engagerade sig istället
för en restriktiv narkotikapolitik som författare, journalist, filmare
och privatperson. Han var en av RNS mest framträdande medlemmar.
Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt 2003.
Nils Bejerot var till att börja med inte så entusiastisk inför idén
att införa ett brukandeförbud i narkotikastrafflagen utan argumenterade
för att detta skulle in i den sociala lagstiftningen på
något vis. Janne Mattsson menade att det var viktigt att det inte
skulle finnas en frizon för att hålla på med narkotika. Därför borde
polisen få möjlighet att ingripa när ungdomar börjar använda narkotika,
även om det inte går att bevisa innehav.
Nils Bejerot, och alla vi andra i RNS, övertygades av Janne
Mattssons argument och vi började kampanja för ett brukandeförbud.
Det visade sig att det fanns ett mycket starkt stöd för detta
i den allmänna opinionen. Vi blev därför tämligen besvikna när regeringen
Palme sa nej till vårt förslag 1984. Sett i efterhand var
det dock bra. Regeringens nej ledde till att de borgerliga partierna
plockade upp frågan och därmed fick vi en debatt på högsta nivå.
S-regeringen pressades hårt och fick ge med sig. 1988 kom förbudet.
En borgerlig regering skärpte det 1993 för att ge polisen
möjlighet att kräva drogtest.
Idag är det bara Vänsterpartiet av riksdagspartierna som vill
avskaffa brukandeförbudet, med motiveringen att missbrukare
inte vågar söka vård för att de riskerar bli polisanmälda då själva
bruket är förbjudet. Att ingen någonsin
blir polisanmäld som söker vård, vilket
ju vore ett brott mot sekretesslagarna,
påverkar inte partiets hållning.
Det är i och för sig en viktig diskussion
att föra; hur påföljderna ska se ut
när samhället ingriper mot unga människors
experimenterande med narkotika.
Jag är övertygad om att både Janne
Mattsson och Nils Bejerot hade haft
mycket att säga i en sådan diskussion,
om de funnits med oss idag. Grundidén
med brukandeförbudet var – och
är än idag – att ingripa så tidigt som
möjligt och med så enkla medel som
möjligt hjälpa den unge till ett liv fritt
från narkotika.
Det finns en del debattörer idag
som av olika skäl vill avskaffa brukandeförbudet.
Vissa tror verkligen att det
skulle skapa mer utrymme för missbruksvård.
Jag har respekt för den åsikten men jag är övertygad
om att de har fel. Man måste göra flera saker samtidigt om vi ska
lyckas hindra unga från att börja med narkotika. Polis och vård
kan göra mer tillsammans än de kan var och en för sig.
Andra debattörer vill på sikt avskaffa narkotikaförbudet helt
och hållet – eller åtminstone för cannabis – och ser avkriminalisering
av brukandeförbudet som ett steg på vägen. De åsikterna
har jag inte mycket respekt för, även om jag givetvis inte vill hindra
dem från att framföras.
Till stor del är det samma konflikter idag som vi brottades
med när RNS var en ny organisation. Om vi menar allvar med
att inte göra narkotika socialt och kulturellt accepterat i Sverige
måste vi ta konsekvenserna av det och se till att det finns verktyg
och resurser att arbeta förebyggande. Sett över tid mäts effektiviteten
av vårt arbete i hur bra de preventiva insatserna är. „
Per Johansson
Generalsekreterare. Har varit medlem i RNS sedan 1979.
Började arbeta som förbundssekreterare 1994, en titel som senare
ändrades till generalsekreterare.
14 Narkotikafrågan • 1/2019
FOTO: MARTIN VIREDIUS