Själv har jag intresserat mig för frågan sedan ungefär sju år tillbaka.
Under dessa år har jag rest runt mycket i Sverige och
före läst för kommuner, föreningsliv och allmänheten om narkotikafrågan.
Vid sådana tillfällen träffar man ofta föräldrar med erfarenheter
av att deras barn håller på med droger.
Särskilt en mamma kommer jag ihåg väl. Hon kontaktade mig
då det var kris i hennes familj. En av sönerna var påkommen med
att ha använt cannabis och nu var krisläget aktiverat. Mammans
problem var inte att sonen inte lyssnade på henne eller att han
var självdestruktiv. Hennes problem var att han snackade omkull
henne. Hon visste inte vad hon skulle svara när han satte igång
med sin argumentation om att det var ofarligt med cannabis och
hur staten ljugit för medborgarna under ett halvt sekel – minst –
om cannabisens förtjänster. Det enda hon egentligen visste var
att droger är dåligt och att det är ingenting en unge ska hålla på
med.
Hon tyckte det var skönt att kunna prata med någon om alla argument,
och som hade svar på dem. Det var skönt för henne att få
bekräftat att hon inte var galen eller fel ute. Det finns goda skäl till
att samhället inte tillåter narkotika, i synnerhet för unga personer.
Efter ett tag slutade hennes son med cannabis. Han insåg att
han tutats i en massa saker som inte stämmer av människor som
inte nödvändigtvis vill hans bästa. I denna mammas fall räckte det
med en familj som brydde sig och argument som höll. Föräldrars
kärlek till sina barn och det faktum att droger är skadliga i sig talar
för vår sak. Den liberala narkotikamodellen har beroendets kommersiella
sprängkraft på sin sida. Vi som är emot droger har verkligheten
på vår sida, vilket alltid är skönt. Goda argument och ett
gott föräldraskap är början till slutet på den andra globala kommersiella
narkotikamarknaden. „
Mammans problem var inte att sonen inte lyssnade på henne
eller att han var självdestruktiv. Hennes problem var att han
snackade omkull henne.
Grattis RNS till 50 års framgångsrik
kamp för en restriktiv narkotikapolitik!
Själva tillblivelsen av RNS 1969 gick till på följande sätt: RFHL
(Riksförbundet För Hjälp till Läkemedelsmissbrukare) hade anlitat
en medlemsvärvare, som bland annat fått i uppdrag att värva
så många läkare som möjligt till RFHL. Han hade dock fått noggranna
instruktioner att inte ringa till Nils Bejerot, vars åsikter i
narkotikafrågan RFHL inte delade. Han blev dock nyfiken och
ringde i alla fall till Bejerot, som bjöd hem honom och förklarade
hur han såg på narkotika och narkotikapolitik. Det slutade med
att värvaren uppmanade Bejerot att bilda ett eget förbund, skaffa
fram en styrelse så skulle han åta sig att värva medlemmar. Och
så blev det. Ankaret i styrelsen under de första åren var Yngve
Persson, socialdemokratisk riksdagsman, f.d. ordförande i Träindustriarbetarförbundet
och med många viktiga kontakter. De
stora riksdagspartierna kom alla att bli representerade i styrelsen
så småningom.
Själv kom jag med i RNS 1975. Jag lärde känna Nils Bejerot
genom Ulla-Britt Antman och Folket i Bild/Kulturfront, där
Bejerot publicerade krönikor under rubriken ”Vardagsbilder”. När
jag slutade mitt arbete på FiB och började plugga medicin blev
jag och min man tillfrågade av Ulla-Britt och Nisse om vi ville hjälpa
till att rycka upp RNS:s tidning Narkotikafrågan, som dittills fört
en något tynande tillvaro. Det gjorde vi och sedan följde några
spännande år i slutet på 70-talet med en mycket intensiv narkotikapolitisk
kamp i tidningen, på demonstrationer, möten och debatter.
Föreningen utvecklades, lokalgrupper startades och det
blev en i verklig mening folkligt förankrad kamp mot den rådande
narkotikapolitiken. De två huvudfrågorna var: praxisen med
åtalsunderlåtelse för eget bruk och frivillighet kontra tvång i behandlingen
av narkotikamissbrukare. Den främsta politiska motståndaren
var RFHL.
Bejerots argument mot åtalsunderlåtelse för eget bruk var att
det innebar en de facto legalisering. Om man inte får någon påföljd
om man bara innehar den mängd narkotika som anses rimlig
för det egna bruket kommer polisen inte att bry sig om att be ivra
det och det är således riskfritt. Den som säljer kommer inte att
ha mer än det ”tillåtna” på sig (lagret är placerat i närheten) och
då blir försäljningen också riskfri. I själva verket är detta fortfarande
en grundbult och i de länder som de facto-legaliserat cannabis
är det genom denna möjlighet man kommer runt FN-konventionerna
där man förbundit sig att inte legalisera. Detta var
den viktigaste kampfrågan, och åtalsunderlåtelse för eget bruk
avskaffades 1980. Så småningom kriminaliserades även bruket
av narkotika för att ytterligare öka möjligheterna att bromsa spridningen
bland unga.
Tvångsvård för missbruk fanns i Sverige i den gamla nykterhetslagen
och kallades resolution. Men den gällde enbart för
alko holberoende. Det förekom att man tvångsintog narkomaner,
men man använde den dåvarande psykiatriska tvångsvårdslagen
LSPV, vilket var olustigt eftersom lagen endast medgav tvångsintagning
av allvarligt psykiskt sjuka personer. När den nya socialtjänstlagen
kom 1982 segrade RNS:s linje även här i och med
Erik Leijonmarck
Generalsekreterare European Cities Against Drugs, ECAD, föreläsare
och debattör. Fil.kand. statskunskap.
20 Narkotikafrågan • 1/2019