RNS 50 ÅR
inte är i linje med att ”verka för hälsa och välfärd för mänskligheten”
men det finns inget explicit som förhindrar dödsstraff, helt
enkelt för att det finns många medlemsländer som motsätter sig
en sådan skrivning.
Legalisering av narkotika är dock ett brott mot de rådande
internationella överenskommelserna och kommer att komplicera
det internationella samarbetet. Detta sker i en tid när det internationella
samarbetet generellt står inför stora utmaningar. Miljön
för internationellt samarbete överlag är inte optimal, i flera frågor
har länderna svårt att komma överens och de nationalistiska vindarna
blåser allt hårdare, något som inte kommer att göra denna
fråga lättare att lösa.
Fram till idag har världens ledare löst frågan genom att stoppa
huvudet i sanden och inte hantera frågan kring legalisering för
att kunna behålla de ramar som vi har idag. Strutsstrategin blir
svårare i och med Kanadas legalisering av cannabis under 2018.
Det internationella samarbetet urholkas genom regelbrott och
det är ett hot mot helheten. Trycket ökar därmed och det internationella
samfundet står inför svåra vägval framöver. Ska man, i det
rådande internationella klimatet med stora motsättningar mellan
länderna, försöka omförhandla de internationella ramverken så
att de möjliggör för rekreationellt bruk av narkotika samtidigt som
man hanterar illegal handel av narkotika och tillgång till mediciner?
Risken är uppenbar att förhandlingarna strandar och vi står
utan internationella ramverk.
WFADs medlemmar står enade kring att legalisering är en
dålig idé som kommer leda till att narkotika görs mer tillgängligt,
med ökat användande och ökade skador som konsekvenser. Om
det internationella samfundet möjliggör för legalisering av droger
kommer konsekvenserna sannolikt att bli större för fattiga länder
med mindre kapacitet att reglera marknaden eller tillhandahålla
vård.
Ett av de grundproblem som vi ser i vår analys av det globala
narkotikaproblemet är att vi vet mycket om vad som fungerar, men
många av dessa insatser stannar vid pappersprodukter. Vi har
inte mobiliserat våra lokalsamhällen utan låtit för mycket stanna
hos FN eller i regeringskanslierna.
Världens narkotikapolitik är inte ett val mellan krig, dödsstraff och
legalisering som det ibland förenklat porträtteras. Den beskrivningen
möjliggör för en förenklad och fördummande diskussion
där man tror att stora sociala problem kan lösas med enkla lösningar
istället för gediget socialt arbete och mobiliserande av
lokalsamhällen.
Min önskan inför högnivåmötet i Wien i mars är att det globala
samfundet fokuserar på att implementera den kunskap som finns
och mobilisera våra lokalsamhällen. Vi behöver en global action
plan som fokuserar på hur vi kan få ner prevalensen av droganvändandet
och de resurser som behövs för att göra det.
Tänk om vi skulle bjuda in lokala samhällen för en global evidensbaserad
kraftsamling för prevention – en miljon lokalsamhällen
de närmaste fem åren! „
Tidlös och ändlös är narkotikadebatten
Alltsedan tidernas begynnelse har olika växter med narkotiska
egenskaper förknippats med berusning, läkekonst, och beroende.
Varje samhälle har haft att hantera konsekvenserna av de droger
som funnits tillgängliga och vad man ska göra åt dem.
Den moderna drogepidemin är något väsensskilt från detta.
Stormakternas ostindiehandel med opium till Kina under
1800- talet karaktäriserades av stordriftsfördelar, modern teknologi
och maktintressen. Fler och fler människor blev beroende
av drogerna och genererade stora inkomster från smugglingen,
seder mera legaliseringen och den legala produktion den förde
med sig. Den kinesiska staten hade att välja mellan två konkurrerande
tankemodeller för att hantera den nya situationen. En liberal/
permissiv och en restriktiv. Storbritannien gick i krig mot Kina
för att se till att valet föll på den liberala tankemodellen.
Den liberala modellen vill reglera det problematiska användandet
genom skatter, åldersgränser och vård. Droger kan inte
bekämpas utan endast hanteras eller tolereras. Missbrukets orsaker
ska bekämpas, inte drogerna. Det till ytan sympatiska budskapet
passar dem som lever på att sälja droger men riskerar att
leda oss andra i fördärvet. I opiumkrigens efterdyningar spred
sig frihandeln av droger till resten av världen och blev ett verkligt
gränsöverskridande fenomen.
Den restriktiva tankemodellen är att begränsa tillgången och
användandet i stort. Droger kan visst bekämpas och användandet
av dem kan hållas på en begränsad nivå genom restriktiva
normer, vård och förbud. Under 1900-talet vann denna linje gradvis
mark. Den ande som släppts ur flaskan tämjdes genom att
alla länder tillsammans reglerade produktionen av narkotika. De
tre FN-konventionerna mot narkotika handlar om att endast tillåta
medicinskt bruk av narkotika.
Idag står vi inför världshistoriens andra globala narkotikamarknad.
Kanada bryter öppet mot konventionerna och fler länder
förväntas följa efter. Globala kommersiella krafter ser än en gång
möjlighet att tjäna pengar genom försäljning av beroendeframkallande
substanser till ett sort segment av befolkningen. Ju fler konsumenter
desto bättre för affärerna. Det vore tjänstefel av narkotikaföretagarna
att inte eftersträva större efterfrågan på produkterna.`
Linda Nilsson
Generalsekreterare för World Federation Against Drugs, WFAD.
Linda ingick i den officiella svenska delegationen vid UNGASS-mötet i
FN i New York 2016. Hon har tidigare även arbetat på RNS kansli,
bland annat med projektet Droger i gråzonen.
Narkotikafrågan • 1/2019 19