nisation UNODC. Olika länder främst i Europa och Latinamerika
strävade efter att minska den brottsrelaterade dödligheten som
uppkommer i narkotikahandeln genom att på olika sätt avreglera
och legalisera.
Under dessa år kom samarbetet med RNS och de organisationer
som bildat och agerade inom World Federation Against
Drugs, WFAD, att bli oerhört viktigt. Medan regeringskansliet reagerade
på och agerade inom ramarna för officiella kanaler och
förhandlingsrundor som kunde ta en ansenlig tid, kunde WFAD,
IOGT-NTO och RNS försörja med information och se förhandlingsöppningar
och vägar framåt som gjorde det möjligt för oss
att nå längre än vi annars hade gjort. Då jag själv länge haft ett
starkt engagemang i narkotikafrågor var det ett samarbete som
jag nyttjade till fullo. Jag tror att Socialdepartementets och UD:s
tjänste män tyckte att vi blev väl aktivistiska och bjöd in bland annat
RNS till tätare samarbete än vad som är brukligt. Men för oss var
saken viktigast och då fick formerna anpassas till ändamålet. Tillläggas
kan att svenska Wien-ambassadens och inte minst ambassadörens
aktiva stöd var helhjärtat.
Ett visst momentum fanns att utnyttja för ett land som Sverige
med en lång tradition av aktiv narkotikabekämpning och relativt
låg förekomst av droger bland ungdomar. Till det kom Sveriges
långsiktiga stöd till FN-arbetet, till exempel till WHO, och ett gott
rykte som en välfärdsnation med skapligt internationellt anseende
som socialt progressivt.
Tillsammans med ett antal andra länder formade den svenska
regeringen en allians i ett aktivt samarbete för att driva på inom
WHO och vid de FN-möten som hölls inom ramen för Commission
on Narcotic Drugs, CND, som möttes i Wien. Vi strävade efter
att bygga upp täta kontakter och en gemensam hållning tillsammans
med USA, Ryssland, Storbritannien, Italien med flera. Samarbetet
komplicerades förstås av att olika delstater i USA drev på
för legalisering – något som vi nu börjar se effekterna av främst i
den delstat, Colorado, som var först ut. Vårt intryck var tyvärr att
Obama i alltför hög grad tvekade att använda de medel som stod
till buds för den federala regeringen och överlät till delstaterna
att agera fritt. Den amerikanske federale drogsamordnaren Gil
Kerlikowske visade dock ett stort engagemang och kunnande.
Samarbetet med RNS med flera kom att ge oss argument
och handlingsvägar för att nå fram med svenska ståndpunkter.
Vid CND:s årliga möten i Wien tog vi initiativ att skapa samarbete
med flera andra likasinnade länder. Den stora närvaron av
idéburna organisationer gav möjlighet till omfattande kontaktskapande
arbete. Här bidrog även det svenska hovet. Drottning
Silvias engagemang och kunskap och hennes förmåga att samtala
med alla var en stor tillgång. Drottningen spelade en viktig roll för
att få länder till samtal som vi sannolikt inte annars kunnat påverka
på det sättet.
Vid en av CND:s kongresser i Wien deltog såväl Drottning
Silvia som den bolivianske presidenten Evo Morales. Då drottningen
var en av de högst rankade deltagarna satt hon på podiet
efter sitt korta inledningstal. Morales, som talade i över en halvtimme
istället för de 6-7 minuter han tilldelats, pläderade oblygt
för den förändring av narkotikakonventionen som han ville se. Han
hade också den tveksamma smaken att påminna om drottningens
besök i Bolivia då han bjudit henne på koka-té. Under hans tal
kände vi i bänkraderna att handskarna därmed åkte av i den kamp
mellan legalisering och fortsatt restriktivitet som skulle utspela
sig de kommande åren.
Bolivia, som hade lämnat 1961 års allmänna narkotikakonvention,
ville återinträda med ett permanent undantag för bruket
av kokablad, då president Morales ville skydda sitt lands produktion
av koka. RNS kom med den lysande idén att använda Barnkonventionens
artikel 33 som ett viktigt argument i narkotikadiskussionen.
Artikel 33 gör som bekant staterna skyldiga att med
alla medel skydda barn mot alla former av narkotika. Eftersom
Maria Larsson också var Barnminister kunde hon med trovärdighet
använda det argumentet och kopplingen till narkotikafrågan
framstod som naturlig – vilket den fortfarande är.
I samband med WFAD:s tredje konferens 2012 hade vi inbjudit
de länder vi etablerat samarbete med och en gemensam deklaration
– ”The Stockholm Declaration” – antogs. Den beskrev
att länderna var överens om en restriktiv och balanserad narkotikapolitik
och pressträffen som presenterade den hölls under
WFAD:s konferens i samma lokaler. På det sättet gav vi varandra
draghjälp i arbetet med de internationella narkotikafrågorna.
Samordningen mellan WFAD-konferensen och vårt samarbete
med länderna om deklarationen ledde också till att den ryske och
den amerikanske drogsamordnaren kunde tala på WFAD:s konferens.
Inom CND drev flera länder linjen att förberedelserna för det
kommande internationella toppmötet om narkotika borde flyttas
från Wien till New York. Vi såg en uppenbar risk att det skulle flytta
fokus från experter och engagerade företrädare, och stärka inflytandet
från legaliseringsvänliga krafter.
Den så kallade Global Commisssion on Drug Policy hade
bildats vilka drev detta förslag. Den kommissionen bestod bl a av
FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan och författaren Mario
Vargas Llosa. Kommissionen hade startats av fd presidenterna i
Brasilien, Colombia och Mexiko för att komma till rätta med narkotikan
som ett hot mot demokratin.
För att förebygga en flytt till New York bad vi om ett möte med
FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson som också befann
sig i Wien. Maria Larsson träffade honom i ett stängt rum
på svenska ambassaden. Tyvärr var vi inte efter det mötet mer
positiva till att det skulle gå att stoppa. FN:s beslut blev sedan att
genomföra toppmötet om narkotika i New York, vilket med facit i
hand lyckligtvis blev en framgång för det internationella narkotikasamarbetet.
Legaliseringsvännerna fick inte in några skrivningar
alls att tala om i slutdokumentet, som istället blev ett litet steg
framåt på så vis att mänskliga rättigheter, utvecklingsfrågor och
tillgång till livsnödvändiga mediciner får ta plats i debatten, tillsammans
med utbud och efterfrågan av narkotika.
När man befinner sig mitt i de skeenden jag skildrat ovan
framstår de som avgörande. I historiens ljus kanske inte alla
möten hade den stora betydelse vi tänkte då. Dock är det i år
30 år sedan konsumtionen av narkotika blev förbjuden. I Sverige
pågår tyvärr en tillvänjning och ökad förståelse för eget bruk,
särskilt bland ungdomar, som är starkt oroande. Jag menar att
Sverige bör fortsätta att stå för stark restriktivitet. Det är möjligt
att försvåra tillgången till narkotika och kombinera det med upplysning,
annat förebyggande arbete och en effektiv vård och reha
22 Narkotikafrågan • 1/2019