RNS 50 ÅR
Kanada öppnar Pandoras ask
För en tid sedan reste jag till Vancouver Island vid Kanadas västkust
för att söka rätt på släktingar. Min farmors fem bröder lämnade
fjällkommunen Arjeplog för snart hundra år sedan och sökte
den löftesrika framtiden andra sidan Atlanten. Det blev gripande
och intressanta möten med min pappas kusiner och hans kusinbarn.
Självklart blev det även en del tid i Vancouver. I centrum av
staden stack de i ögonen, alla de där försäljningsställena för cannabis.
I Kanada har det medicinska användandet av drogen varit
lagligt sedan 2001.
Den 19 juni 2018 röstade det kanadensiska parlamentet ja
till The Cannabis Act och strax efteråt startades försäljningen av
drogen, vilket innebär att cannabis nu är lagligt på hela den nordamerikanska
västkusten, från Alaska till Kalifornien.
Å nej, tänkte jag där under vandringen i staden. En stor sorg
kom över mig. Hur många skulle nu inte drabbas? Och har redan
drabbats? Unga människor som röker på och förlorar funktioner
i hjärna och kropp, anhöriga som alltför tidigt kommer att mista
någon? Det behöver inte vara så drastiskt som döden, men en
personlighetsförändring och nedsatt tankeförmåga räcker långt
för att livet inte kan levas fullt ut. Varken med sig själv eller med
andra.
Min ungdoms narkotikakamp passerade revy, inte minst möten
med drabbade anhöriga och de som använt droger i sina liv och
försökt lägga av.
Det är knappast så att Kanadas befolkning kommer att gå
under i ett moln av haschrök, det finns mycket i världen som är
långt värre; krig, naturkatastrofer och sjukdomsepidemier, för att
nämna några saker. Det sorgliga (men även det positiva) är att det
ligger i människornas händer att vrida på – eller av – kranen. Att
det är svårt men möjligt att backa bandet när väl ett missbruk etablerats
är ingen nyhet. Det nedsupna 1800-tals-Sverige kunde
förändras. De nya idéerna bars fram av radikala folkliga rörelser
och med tiden insiktsfulla ledare. En success story!
När jag som 17-åring betalade in min medlemsavgift till Riksförbundet
Narkotikafritt Samhälle 1977 var det just det som var
tanken. Det fanns hopp. Legaliseringsidéer var starka och i den
allmänna debatten sågs narkotikaproblemet främst som ett vård-
och omsorgsproblem. Hur ofta diskuterade jag inte ”symtomteorin”
med några av mina klasskamrater på gymnasiet? (Att de
visade sig använda narkotika framkom senare). Nya röster hördes.
De kom från Hasselakollektivet, delar av nykterhetsrörelsen
och även från ”vänsterhåll”. Men framför allt fanns engagemanget
som skapats inom RNS med initiativtagaren Nils Bejerot. Detta
hände långt borta i Stockholm. Men dit skulle jag.
Idag är det kanske svårt att förstå hur en förklaringsmodell
som symtomteorin kunde bli så betydelsefull. I argumentationen
om förebyggande åtgärder, polisinsatser och kontroll på skolor
möttes man ofta av idén att missbruket var ett symtom på ett sjukt
samhälle. Indirekt blev ju även detta en grund för att skuldbe lägga
föräldrar och syskon. Missbrukaren var ett offer. Enda vägen ut
var att arbeta för detta lyckosamhälle där längtan efter berusning
skulle upphöra av sig själv. Teorin kunde även bidra till att passivisera
behandlingsinsatser. Det gick ju inte att skaffa människor en
annan barndom än den de haft och det tar tid att ändra samhället
till det bättre. Denna förväxling av mottagligheten med själva
sjukdomsprocessen, beroendet, lamslog åtgärder mot gatuförsäljning
och vilket kunde vara nödvändigt som en sista åtgärd –
att lyfta ungdomar från gatan och in i behandling. I undantagsfall
även fängelse.
Jag kommer ihåg ett resonemang som förklarade detta väl,
det måste ha varit i samband med Nils Bejerots föredrag i Piteå
1977 (vi elever fick inte delta, men jag kom över en inspelning
på VHS-kassett som jag fick låna av min svensklärare). Så här:
Tuberkulos i gamla tider var symtom på fattigdom och dåliga bostäder.
Dessa faktorer var förstås mycket väsentliga för sjukdomens
spridning i befolkningen, men själva sjukdomsprocessen
brukade inte avstanna om den redan sjuke fick bättre sociala förhållanden.
Däremot kunde man motverka riskerna för att tuberkulos
inte skulle drabba fler genom att förbättra bostäder, arbetsmiljö
och matintag. Men det är ju prevention. I den direkta kampen
mot spridningen av tuberkulos var man tvungen att fokusera på
att eliminera smittspridningen.
I dagens kamp mot gängkriminalitet – som ofta har beröringspunkter
med narkotika – är det inget snack om symtomteori.
Istället påminner jag mig om hur Ove Rosengren, under många
år ordförande i RNS, så ofta upprepade att arbetet måste vila
på samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och föräldrar. Därtill
behövs en opinion som håller i ”blåslampan” för att få politiker
att agera.
När nu RNS fyller 50 år tänker jag på dessa inledande debatter,
men också om hur vi fick vara med och skriva historia. Ibland
hånas själva namnet. Narkotikafritt? Så utopiskt. Men överfört till
nolltolerans inom andra områden som trafik och fjällolyckor är det
ett passande ordval. Dessutom leder det till ordet fri. Vackert.
Hur kommer det att gå i Kanada? Jag tror det blir tufft. Men
det är ett rikt land som säkert under en lång tid kan kompensera
för de ekonomiska förlusterna. Men de mänskliga? Den löftesrika
framtiden som svenskar sökte för hundra år sedan kanske kommer
att få sig en törn när Kanada nu öppnat Pandoras ask. Men i
botten på denna ask låg något kvar trots allt, enligt den grekiska
mytologin. Det var hoppet. „
Maria Söderberg
Arbetade på RNS 1979-1981. Redaktionsmedlem och medverkande i
Narkotika frågan under många år. Genomförde en namninsamling som
fick ihop över 400 000 namnunder skrifter.
Har arbetat med utställningar och material i Ryssland och Belarus i samarbete
med RNS i perioder 1996–2007.
Narkotikafrågan • 1/2019 15