RNS 50 ÅR
bilitering. Jag är övertygad om att den modellen kan fortsätta visa
sig vara framgångsrik och vara möjlig att skapa uppslutning också
hos andra länder och inom FN-systemet. I det arbetet har RNS
haft en viktig roll och kan komma att fortsätta ha stor betydelse.„
Göran Holmström
Var under åren 2007-2014 politiskt sakkunnig i Socialdepartementet
hos Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD). Han arbetar numer
inom Svenska Rädda Barnen.
Lindesmith och Bejerot – helt
olika slutsatser då, kan de mötas
idag?
Den nu halvsekelgamla globala narkotikaepidemin liknar inga
andra hot mot folkhälsan. De som fastnat i narkotikaberoende betalar
dyrt för att använda de droger som orsakar deras beroende.
Efter ett uppehåll i missbruket återvänder de rutinmässigt till det
och betalar för varje dos av den drog som förslavat dem. Detta
mönster är så typiskt att återfall i missbruk efter behandling definieras
som en integrerad del av beroendet, istället för som ett
misslyckande i behandlingen.
I USA betalar de som använder olaglig narkotika omkring 100
miljarder dollar varje år för att köpa narkotika. Totalkostnaden för
missbruksvård i USA, alltså för såväl alkohol som andra droger
inklusive opioider, kostar 34 miljarder dollar per år. Kostnaden
för behandlingen betalas mestadels av försäkringsbolag och allmänna
medel, de beroende betalar själva så gott som ingenting.
Egentligen skulle de narkotikaberoende kunna betala kontant för
sin behandling motsvarande en tredjedel av vad de idag spenderar
på att köpa de olagliga droger de konsumerar. Denna svårförståeliga
epidemi har initierat ett mycket stort antal teorier och
politiska förslag.
Narkotikaepidemin är idag verkligen global, innefattande
ett massiv drogutbud som distribuerar mer narkotika till fler
människor till lägre och lägre priser och starkare och starkare
effekt. Den grundläggande utmaningen är att ta itu med epidemin,
som har sin grund i att den narkotikaberoendes hjärna blivit
kidnappad av narkotikaanvändandet. Givet att 94 % av de amerikaner
som är drogberoende anser att de inte har problem, är det
inte förvånande att aktiva narkomaner sällan vill sluta missbruka.
Typiskt är att viljan att sluta missbruka uppstår när man erfarit
konsekvenser av missbruket så negativa att man inte kan fortsätta
sitt liv och samtidigt missbruka narkotika. Detta kräver oftast att
omgivningen intervenerar i form av familj, sjukvård, arbetsgivare
eller rättsväsende.
Den mest grundläggande konflikten om hur man ska förstå
narkotikaepidemin och vad som ska göras åt den finns i de två
giganterna från tidiga år: Alfred Lindesmith, professor i sociologi
vid Universitetet i Indiana i USA och Nils Bejerot, psykiater
som arbetade vid häktet i Stockholm och samtidigt professor vid
Karolinska Institutet.
Lindesmith såg den grundläggande patologin i narkotikaepidemin
som social respons till narkotikabruket och betraktade
själva bruket som mindre viktigt. Som kontrast såg Bejerot narkotikaanvändandet
i sig som det centrala problemet. Vidare ansåg
Bejerot att de åtgärder man satte in mot missbruket och som gick
ut på att göra det lätt att fortsätta missbruka, om än på ett säkrare
sätt – något som Lindesmith förespråkade – i själva verket ledde
till att narkotikaberoendet ökade i samhället. Båda professorerna
utvecklade komplexa teorier baserade på sina egna erfarenheter
av beroende personer.
Lindesmith arbetade med en liten grupp människor som var
opioidberoende i det sena 1930-talet och publicerade utifrån
detta sina slutsatser i en inflytelserik bok, Opiatberoende 1947.
Lindesmith såg det grundläggande problemet med opioider (och
andra droger) som en fråga om falsk inlärning. Lindesmiths arbete
plockades fram på 60- och 70-talen när han kom att bli en symbol
för motståndet mot det som senare kom att kallas för ”war on
drugs”, eftersom den politiken baserades på insatser från rättsväsendet
innefattande fängelsestraff som reaktion på olagligt
narkotikabruk och -försäljning. Hans alternativ till förbudspolitiken
gällande opioider var det så kallade brittiska systemet där
man medikaliserade opioidbruk i russyfte. Läkare förskrev heroin
till sina narkomaniserade ”patienter” i syfte att hålla dem borta
från narkotikalangare och att de skulle kunna vänjas av från narkotikan.
Bejerot hade helt andra erfarenheter. 1954, när han fortfarande
studerade medicin vid Karolinska institutet, blev han den
förste i Europa att publicera ett fall av ungdomligt injektionsmissbruk.
Från 1965 arbetade han som psykiatrisk konsult vid
Stockholms häkte och som forskare. Många av de som häktades
var beroende av alkohol och andra droger, inklusive amfetamin
och morfin. Som en reaktion på en kraftig ökning av injektionsmissbruket
i mitten av 60-talen infördes i Sverige det brittiska
systemet genom att läkare kunde förskriva amfetamin och morfin
till sina narkomaniserade patienter.
Bejerot kunde konstatera att detta inte ledde till minskat missbruk,
utan att missbruket istället ökade. Ännu värre var att de narkomaniserade
patienterna sålde den narkotika de fått på recept
vidare till andra och spred på så vis missbruket i Stockholm till nya
användare. Denna erfarenhet ledde Bejerot fram till en politik där
rättsväsendet och de sociala insatserna hade drogfrihet som mål i
reaktion mot narkotikamissbruket i samhället med det långsiktiga
syftet god folkhälsa.
I enlighet med denna politik ställdes de som sålde narkotika
på gatan inför rätta och de som använde narkotika åkte också fast
för polisen i syftet att de skulle bli drogfria. Bejerot slog fast `
Narkotikafrågan • 1/2019 23