RNS 50 ÅR
den nya lagen LVM (Lag om Vård av Missbrukare i vissa fall), som
möjliggjorde tvångsvård av narkotikamissbrukare.
Denna period med narkotikapolitisk kamp var egentligen fenomenalt
framgångsrik för RNS:s del. Missbruket bland unga sjönk
i skolvaneundersökningarna (9:e-klassarna) från 15 % 1971 till
runt 3 % under 1980-talet. Den politiska enigheten blev total i
riksdagspartierna och narkotikaliberalerna förde en tynande tillvaro.
Men genom att på så vis bli en politisk ”icke-fråga” sjönk den
narkotikapolitiska medvetenheten succesivt både bland politiker
och allmänhet och mot slutet av 1980-talet började narkotikaliberala
tankegånger dyka upp på nytt i media. Inte minst berodde
detta på hiv-epidemin, som ju drabbade injektionsmissbrukarna
hårt, inte minst i Stockholm, där mer än hälften av heroinmissbrukarna
visade sig vara smittade när testningen kom igång 1985.
Den rörelse som nu uppstod både i Sverige och internationellt
kom att kalla sig ”harm reduction” och kan sammanfattas i tankegången:
Hittills har vår narkotikapolitik siktat på att få bort narkotikamissbruket,
men nu har det kommit in en dödlig sjukdom bland
narkomanerna och då måste vi byta fokus och inrikta oss på att
rädda liv; kampen mot själva missbruket får komma i andra hand.
I detta skede blev jag åter kontaktad av Bejerot, som ju sedan
1965 bedrev en långtidsuppföljande studie av stickmärken på
Kronobergshäktet. Han började nu skissa på en studie för att
följa hiv-epidemin inom samma population, dvs injektionsmissbrukarna
som togs in på arresten och häktet. Eftersom jag nu
var färdig läkare tyckte han att det kunde vara en lämplig uppgift
för mig att driva den studien. Så blev det också och sedan
följde åter en mycket spännande period. Studiens resultat gav
viktiga argument i den narkotikapolitiska diskussionen om sprutbyte
för narkomaner, som i Sverige var den viktigaste frågan för
harm reduction-förespråkarna. I Stockholm fanns ju inget sprutbyte
(till skillnad från Lund och Malmö, där man å andra sidan aldrig
haft någon hiv-epidemi att tala om bland sina narkomaner). På
så vis blev Stockholm ett naturligt experiment där man kunde följa
epidemins utveckling i en stad utan sprutbyte. Det visade sig att
smittspridningen minskade dramatiskt när hiv-testningen väl kom
igång och Stockholm stod sig väl i konkurrensen med andra städer
med liknande epidemier som till exempel Amsterdam och
Edinburgh. Missbrukarna var själva positiva till hiv-testning och
visade en stor öppenhet inom gruppen om sin hiv-status, vilket
i kombination med lättillgänglig testning, inte minst inom kriminalvården,
bidrog till den gynnsamma utvecklingen av epidemin.
Trots åtskilliga föreläsningar och debatter lyckades vi inte motverka
att resurser satsades på sprutbyten och det är nu officiell
policy påbjuden av Socialstyrelsen. Lyckligtvis orsakar sprutbyten
troligen inte någon påtaglig ökning av injektionsmissbruket,
som överlag verkar vara på tillbakagång, men resurserna kunde
användas bättre ur narkotikapolitisk synvikel.
Vilka frågor är viktigast för RNS nu? Bejerot visade att narkotikamissbruket
sprids epidemiskt. Detta innebär att man aldrig
får försumma preventionen. Först och främst att så få ungdomar
som möjligt ska testa droger (och alkohol och tobak, som ju är inkörsportar)
och att de som ändå gör det ska upptäckas så snart
som möjligt och att det ska följa konsekvenser (på lagom nivå –
inte för stränga men ändå kännbara). Det betyder att skolan och
samhället måste ha en genomtänkt policy, så att man vet vad man
ska göra vid misstanke och upptäckt av drogmissbruk. Här saknas
mycket och här gör RNS redan en viktig insats när det gäller
skolan. Ett viktigt krav är att det ska finnas professionell narkotikatestning
att tillgå för skola, föräldrar, socialtjänst med flera
när misstanke om missbruk uppstår. Det finns inget krav på sjukvården
att tillhandahålla detta idag. Detta är mycket viktigare än
sprut byten enligt min mening om man menar allvar med att bekämpa
narkotikamissbruket i samhället.
Det måste också finnas bra narkomanvård, både tvångsvård
av bra kvalitet och frivillig vård, men även substitutionsbehandling
för tunga opioidmissbrukare. Även denna ska vara av god kvalitet
och målsättningen ska liksom för all narkomanvård vara rehabilitering
till ett liv utan missbruk och kriminalitet. „
Kerstin Käll
Med.dr. och överläkare på Beroendemottagningen, Psykiatriska
kliniken, Universitetssjukhuset, Linköping.
RNS lyfte fram Barnkonventionens
artikel 33
Under de år jag arbetade som politiskt sakkunnig i Regeringskansliet
åt Barn- och äldreminister Maria Larsson hade hon också
ansvaret för folkhälsofrågorna. Det innefattade arbetet såväl nationellt
som internationellt för alkohol, narkotika, dopning och
tobak, ANDT. Under åren arbetade vi bland annat med framtagandet
av en flerårig nationell plan för arbetet i dessa frågor som
omfattade såväl informationsspridning, förebyggande arbete,
samarbete med kommuner och landsting, förberedelser för lagstiftningsändringar
med mera. Samarbete med civilsamhället var
och är helt avgörande för att nå framgång i dessa frågor.
Vi upplevde också att det internationella arbetet för en restriktiv
och balanserad narkotikapolitik var angeläget. På olika håll
i världen fanns tendenser till legalisering och liberaliseringar, vanligen
benämnda harm reduction. Det innebar att motsättningarna
skärptes inom FN-systemet i synen på narkotikakonventionerna,
att länder som undertecknat konventionerna ansåg att olika substanser
borde lyftas ur narkotikakonventionerna. Och att olika
brottsförebyggande- och behandlingsprogram kom att diskuteras
inom ramen för WHO och inom FN:s brotts- och drogorga- `
Narkotikafrågan • 1/2019 21