Min mamma lyssnade mig när jag var ” på
besviken
Pandora, 19, har haft celiaki sedan ettårsåldern. Bland det hon minns som jobbigast
är alla kalas hon varit på utan att kunna smaka på de bullar och tårtor som serverats.
– Men min mamma hade ett knep, säger Pandora.
14
Exakt hur det var att få diagnosen celiaki
minns inte Ängelholmsbon Pandora Niemi
Rosberg, eftersom hon var så liten.
– Men min mamma har berättat att
jag var tunn och blek, med uppblåst mage. Jag var
även liten i växten jämfört med andra barn och
jag kommer ihåg att jag fick gå till doktorn väldigt
ofta, berättar hon.
Hon har också svårt att minnas något speciellt
tillfälle då hon insåg att hon var annorlunda
än andra barn. Men det blev ändå tydligt när hon
började i skolan och fick gå och hämta sin mat ute
i skolköket.
– Det var lite jobbigt eftersom jag är ganska
blyg, men det gick ändå bra. Däremot var det
ibland lite tråkigt när vi åkte på utflykter och skolan
hade med matsäck. Jag fick alltid pastasallad,
men den glutenfria pastan var torr och smulig. Då
började min mamma göra pannkakor till mig att ta
med. Det kändes lite dumt att vara den enda med
egen mat, men ibland blev de andra barnen avundsjuka
på mina pannkakor och då kändes det bättre,
säger Pandora och skrattar åt minnet.
ETT VIKTIGT STÖD. Pandoras pappa bor i Småland,
medan hon själv är uppvuxen hos sin mamma i
Skåne. Och hennes mamma har varit ett viktigt
stöd. Hon har lagat och bakat glutenfritt hemma,
fixat alternativ till Pandora när hon skulle bort och
tagit reda på allt familjen behövt veta om celiaki.
Men framför allt har hon varit en bra lyssnare.
– Jag kommer ihåg en skolutflykt till en djurpark,
där alla mina klasskamrater serverades mat
men där skolan sa att de inte kunde fixa något
glutenfritt
till mig. Efter den utflykten var jag ledsen
och berättade det för min mamma – och hon
lyssnade och bekräftade min besvikelse.
Kalas har varit ett annat tillfälle när hon haft lätt
att känna sig utanför, eftersom det sällan funnits
något hon kunnat äta. På släktkalasen har det ofta
serverats smörgåstårta och på barnkalasen fick hon
nästan alltid tacka nej till bullar, tårtor och godis.
– Det var jättetråkigt, särskilt när jag var liten.
Men min mamma hade ett knep som gjorde att
det kändes bättre. Efter varje kalas åkte vi till en
affär där jag fick köpa något gott, glutenfritt som
kompensation, som chokladbollar eller godis. Det
tänkte jag ofta på när jag tvingades avstå från bullarna
på kalaset!
LÄTTARE NUMERA. I dag är Pandora Niemi Rosberg
18 år och tycker att celiakin har blivit enklare att
hantera. I gymnasiet där hon går har eleverna matkort
och köper lunch ute på restaurang. I början lade
hon pengar ur egen ficka när det glutenfria alternativet
kostade extra, men fick efter samtal med
sin läkare veta att det är skolans ansvar. Hon
har också märkt att det finns många fler
glutenfria alternativ i butikernas kyldiskar
i dag jämfört med när hon var liten.
Dessutom har hon gått med i en celiakigrupp
på Facebook, där hon både
kan få och dela med sig av tips och
råd.
Hur kan man som förälder tänka
om man är orolig för att celiakin
ska begränsa ens barns liv?
– Försöka att inte visa att du är
orolig! Lägg den energin på att leta
upp eller laga sådant som barnet gillar,
fast glutenfritt. Ta konflikter med skolan
när det behövs, men annars är det viktigaste
att bara lyssna. Ibland har man sämre
dagar och då är det skönt att veta att det finns
någon som förstår dig.
FOTO PRIVAT
▲
PERSONLIGT