KRÖNIKAN ” En av de varmaste dagarna i juli befann jag mig
23
Jag borde börja
vara jobbig
LUKAS DE VEEN har levt med allergi
och astma större delen av sitt liv.
Han jobbar på biblioteket i Gottsunda
och frilansar som recensent av skönlitteratur
och lyrik.
på en Norrlandsresa i en bil med (faktiskt helt
fungerande) AC. Någonstans i Strömsund bestämde
vi oss för att det var dags att lämna bilen
och ta en välbehövlig paus. Det var hett och en
isglass kändes mer än svalkande. Vid en trevlig hembygdsgård
fann vi ett bra tillfälle att kombinera ett traditionellt
svenskt fika med vår paus.
I KÖN TILL KASSAN, bland alla montrar med bakelser och
pajer insåg jag dock rätt snart att det här inte var rätt plats
för mig. Jag misstänker att någon stekte pannkakor för jag
kände att det började tjocka till sig i luftrören och bli svårare
att andas.
Trots lång kö lyckades jag ta mig ut därifrån rätt snabbt
men med värmen i åtanke fick jag känslan av att jag tog mig
ur askan i elden. Pausen blev med andra ord inte särskilt
tillfredsställande men fick mig att tänka till kring tillvaron.
JAG TÄNKER ATT VI som lever med dessa problem alldeles
för ofta står inför situationer där vi hamnar i osäkra utrymmen.
Kanske har du en släkting som alltid tar med sig hunden
på besök, en bekant som alltid glömmer det där med att
inte använda parfym, eller den där vännen som har så kallat
helt allergivänliga katter. Kanske är det så enkelt som ett bageri
eller café som du likt mig inte har möjlighet att bevista.
VISSA VÄLJER att inte göra så stort väsen av det här. Man
upplever sig jobbig därför att man påpekar att man känner
av parfymen eller blir hostig för att kompisen har pälsdjurshår
på kläderna.
Jag trillar ofta dit själv. Jag är dålig på att säga till när
folk röker i min närhet, som om jag skäms för mitt hinder.
Nu har jag börjat tänka att det kanske är just jobbig jag borde
vara. Visst, det kanske inte är läge att börja hävda mina
allergier på ett café, men i mina egna sfärer. Bli den som
säger ”nej, tyvärr du får inte röka på min balkong” eller ”jag
beklagar men du får lämna hunden hemma”.
DET ÄR EN BALANSGÅNG som kommer vara svår, likväl är
jag nästan helt säker på att det kommer att vara värt det i
slutändan. Det är kanske utopiskt att tro att vi som går med
dessa besvär ska få tillträde till alla platser, utrymmen och
instanser. Att vi aldrig ska känna av symtom eller behöva
vara oroliga för de risker vi tar, men det är alla gånger värt
att sträva efter ett sådant liv och ett sådant samhälle.
LUKAS DE VEEN