REPORTAGET
Det här är en berättelse om vilket
storverk en medlem i Neuro tillsammans
med sin förening kan
åstadkomma.
-Elrullstolen är idag mitt och
mångas allt för att kunna vara aktiva
ute i samhällslivet. Stolarna måste
fungera. Därför behövs verkligen
denna jourreparationsverksamhet
som beviljats i alla Västra Götalands
48 kommuner. Men få känner till
denna viktiga hjälp och det här
borde införas i hela landet, tycker
Jens Sahlin.
Personlig assistans en livlina
Som 17-åring började Jens
Sahlin jobba som svetsare på
Uddevallavarvet. Hans kropp har
under ett långt arbetsliv exponerats
för olika miljögifter, först som båtbyggare
och sedan på Volvo Aero. För 30
år sedan fick han diagnosen ms, multipel
skleros och 2003 gick det inte att
arbeta längre. Förlamningssymtomen
blev för svåra.
Sedan 2005 är han rullstolsanvändare
på heltid och förlamningssymtomen
sprider sig. Är nu i princip
helt muskelförlamad i armar och
ben men har kvar full känsel.
Personlig assistens all vaken tid är
nödvändig och tack vare assistansen
fungerar han som coach till många
andra i Neuros förening. Med sin
erfarenhet och envishet hjälper han
till där det behövs.
-Man får inte ge sig och aldrig
tystna och man ska alltid göra
rätt för sig. Det är viktigt och det
är min skyldighet att hjälpa mina
medmänniskor, säger Jans Sahlin.
Svåra svetsuppdrag utan skydd
En neurolog fastställde alltså
redan i slutet av 1980-talet att
det är den neurologiska diagnosen
multipel skleros, ms han har. Och
orsaken till den inflammatoriska
processen i hans kropp, tror han
absolut härstammar från det mångåriga
När Sverige år 1973 gick med i det europeiska rymdprogrammet med Arianeraketer, var
industriutbytet viktigt för ett svenskt deltagande. Volvo Aero tillverkade brännkammare
och munstycken till raketerna som placerade ut många viktiga satelliter. Här utför Jens
Sahlin skickligt svetsarbete på ett raketmunstycke. Foto: Privat
arbetet som specialsvetsare på
Uddevallavarvet.
Med tiden utvecklade han en stor
skicklighet och fick ofta svåra svetsuppdrag
i trånga utrymmen ombord
på båtarna som byggdes. Då på 1960-
och 70-talet var det dåligt ställt med
skyddsutrustning. Andningsmasker
förekom inte och ofta såg han knappt
handen framför sig i röken från svetsmunstycket,
när svetsfogen skulle
förena olika plåtar, ofta täckta med
giftig blymönja. Men riskerna var då
inte kända. Jens har alltid velat göra
rätt för sig och inte klaga i onödan.
Giftiga ångor bakom förlamning
Stora mängder giftiga ämnen har
passerat hans lungor, både synliga
och osynliga. Vid hemkomsten om
kvällarna under varvsåren mådde
han ofta illa, hade frossa och hostade
upp brunt slem ur lungorna.
Inför sina äldre arbetskamrater
undrade han om det verkligen skulle
vara så och fick svaret: ”Äh, det är
ingen som har dött av lite svetsrök”.
Han uppmanades att dricka mjölk
och inte tänka på det.
-De allra flesta av mina arbetskollegor
är döda och borta sedan länge
och flera av dem levde lång tid med
funktionsnedsättningar och syrgasapparater
för att kunna andas, säger
Jens Sahlin och hävdar att av svetsrök
har många dött.
Aldrig fått skadestånd
Han jobbade som svetsare på
Uddevallavarvet fram till 1985 och
sedan en liknande tjänst på dåvarande
Volvo flygmotor fram till 2003.
Sedan gick det inte längre. Jens
kropp sade till slut ifrån fullständigt
när muskler blev allt svagare. Han
är övertygad om att han fått sina
stora neurologiska skador på grund
av alla giftiga ämnen han andats
in. Neurologerna som undersökt
honom är också säkra på att det är
REFLEX 4/18 7