23
”Då kan ni ju inte
komma, vad tråkigt
KITTY JUTBRING, känd från TV,
radio och bloggar, delar med sig av
sina tankar kring livet med allergier.
Vårt sociala liv lider stora förluster. Det går längre
och längre mellan sammankomsterna och det har
till och med gått så långt att vi inte har nånstans att
sova när vi åker ”hem” till västkusten och hälsar
på. Hur har det blivit så här nu då? Jo, det finns en anledning,
eller kanske snarare flera, små.
Det började med en bild i en sms-tråd: ”Hej! Får vi presentera
Kirre, det senaste tillskottet i vår familj!”
Ett par månader senare kom nästa bakslag via telefon:
”Men, va?! Har ni inte träffat Vivo än, klart ni måste få hälsa
på vår lilla plutt!”
Veckan efter var det dags igen: ”Just det, inför kalaset på
lördag, har vi sagt att Sandy kommer vara här hela helgen?”
Suck! Det är bara att kapitulera, planera om, stryka fler
personer från listan och styra upp kalas hemma istället. Låter
jag uppgiven? Jag är uppgiven.
JAG GISSAR ATT DU anar vad det handlar om. Husdjur! Nya
hundar, supersöta kattungar, ja, till och med marsvin, kaniner,
råttor och hamstrar. Det är totalt förödande. Till och
med en sån sak som att folk passar eller HAR passat grannens
hund, vänder helt upp och ner på tillvaron för mig och mitt
allergiska lilla gäng.
Ända sen jag var barn har djuren ställt till det. Eller var det
jag som ställde till? Kanske var det jag som helt enkelt var svår,
jobbig och krånglig?
Jag minns släkt som sa: ”Ja, men NU kan hon komma hit,
vi har dammsugit!” Och ”Vi får väl ... suck ... lämna hunden i
bilen då, men då kan vi stanna max en halvtimme.”
Jag kände mig bortvald och besviken, som att jag inte räknades.
Men jag märkte att jag inte förväntades känna så, jag
hade inga mandat att ställa krav, skulle liksom köpa min lott,
jag var ju annorlunda.
Över lag har det varit sällsynt med någon som verkligen
gjort dom där extra grejerna för att vi skulle kunna umgås på
riktigt. Tyvärr verkar det fortfarande inte som om folk fattar
vad det innebär för oss att hamna mitt i en husdjurshärd. Vi
måste medicinera, byta kläder, tvätta kläder, duscha, tvätta håret
och hålla tummarna för att det inte leder till en astmaepisod.
INNAN BARN BRUKADE JAG försöka stå ut en stund för att
smälta in lite, men den metoden funkar knappast nu när andras
små luftrör står på spel.
Hur ilsket detta än låter, så handlar det om frustration,
självklart inser vi att ingen handlar ur illvilja.
”Det hade jag inte en tanke på, nej just det, då kan ni ju
inte komma, vad tråkigt.” Ja, tråkigt är ordet. Tråkigt och
jäkligt störigt, irriterande och tröttsamt. Fast kanske är det
ändå lite ... oupplyst?
Mest av allt är jag rädd att mina barn kommer känna som
jag gjort. Dissade av kusinerna, ratade av mostrarna, åsidosatta
på grund av husdjur, helt enkelt!
Såklart att vi inte vill att någon ska avstå från något så fint
som att ha ett djur i sitt liv, men på nåt sätt önskar jag att det
fanns en obligatorisk kurs för alla djurägare, en kurs i hantering
av allergiker.
Fast innerst inne tänker jag: Kom igen, seriöst, det är 2018,
fixa fram ett vaccin nu!
KITTY JUTBRING
KRÖNIKAN