– Resan till Tanzania ingick i kursplanen på min gymnasieinriktning. – Vi besökte en skola där vi genomförde våra gymna ” Maten blev inte
PÅ EGNA BEN
När Lisa Odemyrs gymnasieklass reste till Tanzania var det med viss bävan hon följde med.
Hur skulle det fungera med de allvarliga matallergierna? Läs hennes egen berättelse om resan.
TEXT & FOTO LISA ODEMYRHakuna matata!
20
De flesta har nog hört
uttrycket från Timon och
Pumbaa som i filmen Lej
on kungen sjunger om
hur man inte ska bekymra
sig, saker löser sig. Det
var tänkt att dessa ord
skulle lugna mig, och det fungerade till viss del.
Det lät betryggande, men ändå var det svårt att inte
vara nervös.
Jag brukar aldrig äta på gatukök här hemma i
Sverige, men där stod jag vid Khan's BBQ, ett gatukök
i Tanzania, och skulle äta. I vanlig ordning
visade jag lappen med mina allergier översatta till
swahili, och när Khan hade läst igenom den sade
han genast ”Hakuna matata!” Därefter pekade
han på allt jag kunde äta, och jag medger att jag
fortfarande var lite nervös när maten serverades.
När jag hade svalt både nervositeten och maten
kunde jag trots allt säga att det var bland det godaste
jag har ätit.
FÖRSTA RESAN PÅ EGNA BEN. Jag går nu sista året
på samhällsprogrammet med inriktningen International
Class (IC) på Nolaskolan i Örnsköldsvik, och
i våras spenderade min klass två veckor i Tanzania.
IC-treorna gör alltid en resa till ett u-land, och
det var delvis därför jag valde IC. Det som gjorde
det osäkert om jag skulle kunna följa med är mina
allergier.
I matväg tål jag inte mjölkprotein, ägg, fisk,
skaldjur och nötter, men jag är också allergisk mot
pälsdjur och pollen. För mig var det aldrig ett alternativ
att inte följa med, men det var många frågetecken
kring hur vi praktiskt skulle lösa det.
fel en enda gång