20
då, men det gick till slut och kändes väldigt bra i
efterhand.
Även hennes föräldrar fick hjälp och övningar
från terapeuten, för att inte sporra Emmies tvångsbeteende
genom att svara på alla hennes frågor om
riskerna med maten de serverade. I stället fick de
lära sig att svara ”det vet du redan”.
I ett och ett halvt år gick hon i terapi, först varje
vecka och sedan varannan. Och sakta men säkert
började ångesten och tvångshandlingarna försvinna.
AVVAKTAR. Nu, tio år senare, kan hon fortfarande
ibland känna oro – men i princip bara om hon råkat
få en allergisk reaktion.
– Den tanke som kommer vid alla reaktioner,
”tänk om jag inte klarar mig den här gången”, dök
tidigare upp inför varje måltid. Då hade jag inget
sätt att tackla att det hela på. Men nu när det börjar
klia i halsen kan jag avvakta och se hur det
utvecklas, om jag måste ta min adrenalinspruta
och åka till sjukhuset – eller om det stannar vid
just klåda.
Numera läser hon endast en gång på innehållsförteckningen
och känner ingen oro för att äta
mat hon bör tåla. Inte heller har hon några problem
med att vistas i miljöer där det finns nötter
och jordnötter.
Samtidigt vet hon med sig att rädslan kan komma
tillbaka och att hon på så sätt kommer att behöva
kämpa med den hela livet.
Namn: Emmie Sandberg
Ålder: 25 år
Familj: Mannen Björn
och sonen Leo
Bor: Braås utanför Växjö
Gör: Föräldraledig väktare
Livsmotto: This too shall pass
Blogg: Allergitips.blogg.se
Vad är ditt råd till andra som lider av oro och ångest
till följd av svåra allergier?
– Att inte gå och ha ångest för länge, utan att
söka hjälp tidigt. Jag tror att den blir lättare att
jobba bort då. Jag sökte hjälp lite för sent och därför
tog det lång tid för mig att bli bättre. Samtidigt
vet jag att det kan vara svårt att ta hjälp, för om
man erkänner tankarna och ångesten blir det så
svart på vitt att det är ett problem.
För att nå ut till andra har hon startat en blogg.
Där skriver hon om allergivänliga hotell och restauranger
hon besökt, men också om sina erfarenheter
av att ha ångest. Hon är även med i ett
nätforum för nötallergiker där hon ibland ger råd
till andra med svår ångest om att söka behandling.
VANLIGT LIV. I dag har hon en son som heter Leo
och är knappt ett år gammal. Än så länge visar han
inga tecken på att ha fått några matallergier, men
hon och hennes man har pratat om hur de ska agera
ifall han ändå skulle få det. Emmie vill inte att han
ska känna sig lika begränsad som hon själv känt sig.
– Jag vill inte att vi ska sluta resa eller helt undvika
att äta ute på restaurang eller hos andra i så
fall, utan att vi ska försöka låta honom leva ett så
vanligt liv det bara går. Jag vill också göra allt för att
inte överföra min egen rädsla på honom, så att han
inte börjar identifiera sig för mycket med sina allergier.
För att leva med allergier är inte samma som att
vara sina allergier, det har jag lärt mig nu.
■
/Allergitips.blogg.se
