KRÖNIKAN ” Ett år av magiskt tänkande skriver Joan Didion om
37
Självklart
får man vänta
LUKAS DE VEEN har levt med allergi
och astma större delen av sitt liv.
Han jobbar på biblioteket i Gottsunda
och frilansar som recensent av skönlitteratur
och lyrik.
maktlösheten i att vara den som tittar på när en närstående
ligger sjuk. Hon ser först sin man, John Gregory
Dunne, försvinna i en hjärtattack för att två år senare
följas av dottern Quintana Roo Dunne som går bort i
bukspottkörtelinflammation som förvärrats till följd av en resa.
På sjukhuset i New York, när hon inväntar beskedet om
maken, och på ett annat sjukhus i Los Angeles, när dottern
ligger i koma beskriver Dion denna maktlöshet i att stå bredvid
och se på. Utan möjlighet att göra något annat än just detta. Stå
bredvid, handfallen och utan makt att påverka. Att lämna sig
åt det enda tänkbara; stötta den som ligger där på britsen.
NÄR JAG LÄSTE DESSA rätt tunga episoder i Ett år av magiskt
tänkande greps jag av Didions starka skildring av vanmakt.
Den var så påtaglig och äkta. Är det inte samma maktlöshet
jag själv så ofta känt, när jag legat där på britsen?
För många är litteratur reakreation. En deckare i sommarsolen,
årets Nobelpristagare som du fått i julklapp och kanske
läser i mellandagarna (kanske inte just den gångna julen). Något
du läser av rent nöje. Men litteraturen kan också vara en
enorm tröst, inte enbart av att med ord skildra det svårbegripliga
och svårförklarade. Det vi upplever och känner, och har
svårt att sätta ord på. Litteraturen blir en tröst därför att den
också hjälper oss att genomleva detta. Kanske rentav få oss
tillbaka på banan och komma tillbaka med än större kraft.
Ett annat bra exempel på detta är Roland Barthes bok
Sorgedagboken, som i höstas kom i svensk översättning. Här
bearbetar Barthes det första ett och ett halv året sin sorg efter
moderns död. En plågsam men också fruktansvärt vacker och
äkta läsning av att hantera en närståendes död.
I slutet på året hamnade jag i en situation där jag fick skäl
att tänka på Didions bok. Jag hade strax innan jul fått ett allergianfall
som följts av en förkylning och astma som med ens
resulterade i lunginflammation. Jag insåg lite väl sent att jag
behövde sjukvård men accepterade snabbt situationen när jag
väl fann mig i den.
I VÄNTRUMMET på nyårsafton slogs jag inte enbart av hur rätt
Didion har i hur utlämnad du som sjuk – eller medsjuk – är.
Men jag slogs också av den ignorans vissa människor uppvisar
mot samma sjukvårdspersonal. I ett väntrum på fyrtio
personer kan någon utbrista ”hur kan det ta så lång tid”, en
annan kan bli irriterad för att utslagen inte fort nog försvinner
och en tredje för att provsvaren dröjer.
För mig är det självklart att det tar tid. Att utslag ibland
kan ta dagar på sig för att äntligen försvinna. Att provsvar
måste ta den tid de tar och att du sällan är ensam om att söka
vård. Det tar tid. Många människor har svårt att förstå detta,
men det måste få ta den tid det tar. Det är egentligen ett hälsosamt
tecken på vår sjukvård och handlar i mina ögon om att
respektive individ tas på största möjliga allvar.
JAG TROR ATT detta kommer av att de flesta människor sällan
behöver uppsöka vård. Jag tänker att vi som av olika anledningar
ständigt besöker vården kanske har en lite större
tilltro till sjukvården och en aningen större portion förståelse
för den tid som det tar. Helt enkelt därför att vi är vana. De
begränsningar som astman och allergierna (eller vad det vara
månde) utgör även medför en viss tålmodighet.
Under mina sjukvårdsbesök tar jag nästan alltid med mig
en bok för att fördriva tiden. Kanske borde även den som
tycker sig vänta för länge börja med detta. Varför inte en Didion
eller en Barthes?
LUKAS DE VEEN
I