EN SÄR S K I LD H I STORIA
var chefslöner. Det var inte självklart för SSRs medlemmar
att chefer skulle ha löneförhöjning.
”Cheferna i SSR låg alltid efter andra chefer och pengarna i
potten räckte aldrig till cheferna. Vi försökte ofta vara kreativa
och hitta pengar som inte fanns. En gång lyckades vi vid
ett sådant tillfälle få ett extra lokalt varv till stånd enbart
för SSRs chefer”, berättar Jan.
För ombudsmännen innebar lokala varvet många resor i Sverige.
”Det lokala varvet bestämdes centralt. Sen åkte vi runt som
ett slags cirkusfölje i kommun efter kommun. Alla förbund
som hade medlemmar i kommunen var representerade. Vi låg
ute cirka ett halvt år på det sättet, några dagar eller en vecka
på varje ort beroende på kommunens storlek. Det var oerhört
slitsamt med mycket resande och sena nätter”, säger Jan.
Senare delen av 1970-talet delade Jan Nilsson och Jan-Åke Porsgren
på det lokala varvet i kommunerna. Jan-Åke, som hade sin
familj i Malmö, tog den södra delen och Jan Nilsson resten av
landet.
Redan från början fanns det en dragkamp mellan socialare och
förvaltare om fördelningen av den lokala potten. Den grupp
som hade majoritet i förhandlingsdelegationen var med och styrde
fördelningen. Ombudsmännen agerade utifrån intentionerna
i förbundsstyrelsens riktlinjer. Det gick inte alltid. Det fanns
alltid grupper som kände sig förfördelade och även var det.
SSR bytte ordförande inte mindre än fyra gånger under 1970-talet.
Arne Bufvers satt till 1972, Nils Pårud mellan 1972 och 1976
och Bengt-Ove Moberg åren 1976–1979. Decenniets siste ord
97