EN SÄR S K I LD H I STORIA
runt i landet och bildade föreningar, ibland tillsammans med de
båda ombudsmännen Rolf Hillerborg och Sten Erickson.
AU tog också del i tidningsproduktionen. Willhard skrev ledare
i Socionomen under ett tiotal år.
”Vi hade mycket åsikter om utvecklingen och drev många ideologiska
frågor i spalterna. Vi var ett radikalt förbund. Ledamöterna
i styrelsen hade ungefär samma ideal och slogs till exempel
för klientdemokrati. Vi kämpade för att bli erkända på arbetsmarknaden.
Eftersom vi ifrågasattes och misstänkliggjordes
från Kommunal- och SKTF-håll fick vi strida för vår trovärdighet.
Vi måste motverka beskyllningar för att vara arbetsgivarnas
språkrör. Politiskt var vi neutrala”, säger Willhard.
KAMP FÖR KVALITET I UTBILDNINGEN
En av förbundsledningens första åtgärder i det gryende 60-talet
var att ta itu med socionomutbildningen. Det var förbundets mening
att kvaliteten måste förbättras och forskning komma igång.
Ecklesiastikminister Ragnar Edenman hade tillsatt en utredning
om ”socionomutbildningens uppgifter, innehåll och organisation”.
Förbundsledningen lyckades få in sin ordförande
Ragnar Linnér som ledamot i kommittén. Även andra kommittéledamöter
var medlemmar i SSR. Märta Iveroth, socialinspektör
och chef för övervakningsbyrån vid barnavårdsnämnden
i Stockholm, var en av dem. Även kommitténs sekreterare,
Ingemar Mundebo, biträdande lektor i praktisk socialvård
vid Socialinstitutet i Stockholm var medlem i SSR.
Kommitténs förslag om förstatligande av socialinstituten
till socialhögskolor applåderades. När Edenman senare över
44