EN SÄR S K I LD H I STORIA
Trots enstaka konflikter mellan individer präglades kansliatmosfären
av en slags familjekänsla. Alla brydde sig och ställde upp
för varandra. Den familjära kanslistämningen mattades av
med åren och försvann i mitten av 1980-talet då kansliorganisationen
förändrades. Men de som var med på den tiden håller
fortfarande ihop.
”Vi hade kul tillsammans. Det fanns en gemenskap som räckte
även kvällstid. Vi pysslade om varandra. Vi köpte blommor och
ställde in dem på rummet hos någon bara för att göra denne
glad. Sten Erickson kunde lägga ett par tior på bordet och säga
att nu har du jobbat så hårt så ta det här och gå till frissan. Han
kom med små gester utan särskilt anledning och gav beröm till
alla då och då. Sådan var Sten också. Det är en sida av Sten
som inte är lika omtalad som den ’burdusa’”, säger Birgit Piléus.
Också styrelsen drogs in i gemenskapen. Personalfester förlades
ofta i anslutning till styrelsemöten för att alla skulle kunna
vara med.
I förhandlingsfrågor och fackligt-strategiska frågor var styrelsen
i regel försiktigare än ombudsmännen. Det hände att kanslipersonalen
slog huvudet i väggen i ambitionen att driva på utvecklingen.
Sten gjorde det ofta. Han slogs med näbbar och klor
för att få igenom sina visioner. ”Han hade den ovanliga förmågan
att kunde se några år framåt i tiden. Den förmågan saknade styrelsen.
När åren kommit dit visade det sig ofta att Sten hade
rätt. Men då kunde det vara för sent”, säger Biggan.
Personalpolitiska frågor hanterades mellan styrelsen och personalens
förtroenderåd. Förtroenderådet utgjordes av tre anställda,
valda av de övriga. Biggan var en av dem under en period:
”Den som hade bekymmer med något kom till oss. Vi för
81