EN SÄR S K I LD H I STORIA
Köpenhamnsgruppen kom, trots sin informella ställning, att
spela en viktig roll vid några tillfällen. I gruppen fanns en vilja att
hitta lösningar mellan förbund från både SACO- och TCO-sidan.
De klarade att lösa förhandlingsfrågor i samverkan och de
kunde forma gemensamma ståndpunkter i samhällspolitiska frågor
över centralorganisationsgränserna. Gruppens arbete ledde också
till nytt samarbete mellan TCO och SACO. De båda ordförandena
Anders Milton och Inger Olsson undertecknade en framåtsyftande
samarbetspolicy.
En fråga där gruppen och samverkan över SACO/TCO-gränsen
spelade en viktig roll var när det nya systemet för lönebildning och
medling i Sverige skulle formas. Det remissvar som formulerades
i samverkan mellan OFR, PTK, SACO och TCO blev minsta gemensamma
170
nämnare.
Kraven drevs gentemot regeringen och läget var låst. Men Köpenhamnsgruppens
ledamöter satt med näringsminister Björn Rosengren
i 5–6 timmar och diskuterade. Det viktigaste för tjänstemännen
var att hindra LO från att få igenom sin lösning som syftade
till ökad samordning och centralisering under LOs hatt. Det
fanns också tankar från regeringen om att ett medlingsinstitut
skulle bli mer av politikernas förlängda arm in i förhandlingsverksamheten.
Tjänstemannagrupperingen var däremot angelägen om
att värna partsfriheten och ha en fri förhandlingsrätt.
Den lagstiftning som så småningom kom blev helt acceptabel
för tjänstemännen i förhandlingsorganisationerna. ”I det sammanhanget
tror jag att Köpenhamnsgruppen hade betydelse. Genom
oss kom regeringen på ett informellt sätt i kontakt med ledande
företrädare från både SACO- och TCO-sidan. Vi kunde föra
konstruktiva diskussioner”, säger Christer Romilson.