EN SÄR S K I LD H I STORIA
”Vi hade styrelser som fungerade bra ihop ända till 1990-talets sista
kongressperiod. Då blev plötsligt åsiktsskillnader tydliga. Jag tror
att det berodde på att det var ett generationsskifte på gång. Plötsligt
var vi inte längre lika gamla, med lika bakgrund och erfarenhet.
Halva styrelsen var kvar som bevarare av SSRs tradition. Den andra
halvan hade inte det perspektivet”, säger Agneta.
Den beskrivningen är den snälla versionen av vad som hände.
Den elakare är att det kom in personer som hade andra ambitioner
med sitt styrelseuppdrag än själva medlemsnyttan.
Det var under Agnetas sista ordförandeperiod som det kärvade i
relationerna med SACO. En ledare i SSR-tidningen hade provocerat
SACOs ledning och delar av dess styrelse. I samma
nummer av tidningen publicerades också en artikel om vad
SACOs avgifter användes till.
Ledaren argumenterade för SSRs förhandlingssamarbete med
Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR.
I ledaren skrev Agneta: ”Vi har förskjutit vårt fokus från SACOsamverkan
till facklig samverkan, inspirerade som vi är av
SACO-TCO-avtalets rekommendationer om utvecklat samarbete
mellan centralorganisationerna. Ytterst är det en fråga om trovärdighet
inför medlemmarna. Ett fack som splittras av trångsynta
egenintressen gagnar ingen.”
Agneta fick mycket kritik för sin ledare och för samarbetet med
TCO. ”Jag mötte inte bara negativa reaktioner. Jag fick också uppmuntrande
mejl från förbundsföreträdare inom SACO”.
Men efter det att ledaren publicerats tog SACO chansen att
näpsa SSR.
140