EN SÄR S K I LD H I STORIA
SACOs verkställande direktör Bertil Östergren lanserade reallönebegreppet,
en svår term som få medlemmar förstod innebörden av.
Men det handlade om att försämringen av kronans köpkraft,
som en följd av skattehöjningar och kostnadsstegringar, urholkade
84
lönehöjningarna.
Regeringen och LO upprördes över resonemanget. LO-basen Arne
Geijer förklarade: ”SACO är det största hindret för LO-grupperna
att nå fram till inkomstutjämning mellan olika löntagargrupper”.
Strejken blev ett fiasko materiellt, men inte medlemsmässigt. Så
snart SSR lade konfliktvarsel började nya medlemmar söka inträde.
350 nya medlemmar gick direkt in.
SACO var pressat i den offentliga debatten på grund av höglöne
gruppernas krav och hade svårt att försvara sig mot angrepp.
SACO-ledningen fick kalla in debattvana SSR-are till sin hjälp.
Willhard Ramstedt fick ta en direktsänd fight i radion med Träindustriarbetarförbundets
ordförande Ynge Persson, en av tungviktarna
inom LO.
Yngve Persson anklagade socionomerna för att strejka trots att
de hade lätta och angenäma arbeten. Det handlar om en ren
lyxstrejk, menade Persson. Willhard upplyste honom om de
rätta förhållandena och ställde den retoriska frågan: Vet LOpamparna
ingenting om dagens arbetsliv?
Strejken bröt ut 1 februari 1971. Ett antal socionomer i kommunal
tjänst deltog liksom andra SACO-grupper. Lyxstrejk,
skrek illa pålästa medier oreflekterat.