EN SÄR S K I LD H I STORIA
Att frågan om samarbete med OFR var så känslig i SACO hänger
samman med att SSR tidigare, som det största förbundet, alltid
varit den sammanhållande kraften inom den medlemsgrupp som
fanns inom det allmänna kommunala området. Andra kommunala
branscher som skolan, där Lärarnas Riksförbund dominerade
och vården med Läkarförbundet, levde ett eget liv. SSR var det
överlägset största förbundet och hade också ledarrollen i SACOK.
När SACO-K sprack och SSR lämnade kartellen 1993 fanns det
ändå de som hoppades på en fortsatt samverkan i någon form inom
SACO. Men några sådana förutsättningar fanns inte. Splittringen
mellan förbunden var allt för stor. Eftersom det kommunala avtalsområdet
är SSRs största och viktigaste, med över hälften av
medlemmarna, valde förbundet att söka samarbete inom ramen för
OFR. Det kunde vissa andra SACO-förbund inte förlåta.
När kartellerna både på SACO- och TCO-sidan sprack i början
av 1990-talet krävdes det nya former för förhandlingspolitisk samverkan.
Sture Nordh, som då var ordförande i SKTF och Christer
Romilson som ledde Lärarförbundet tog initiativ till kontakt
med några SACO-förbund. SSRs dåvarande förbundsdirektör
Jan-Åke Porsgren var drivande på SACO-sidan och så småningom
bildades ett informellt gränsöverskridande nätverk som kalllade
sig Köpenhamnsgruppen. Namnet tog de efter staden där de
hade sitt första möte 1995. I gruppen deltog företrädare för alla
de största förbunden inom TCO och SACO.
Christer Romilson som följt utvecklingen som en av de ursprungliga
initiativtagarna och sedermera som ordförande i OFR säger:
”Vi konstaterade hur lika vi såg på de flesta frågor. Här hade
vi byggt upp bilder av varandra av var vi stod, bilder som visade
sig vara helt felaktiga och inte alls stämde med verkligheten.”
169