EN SÄR S K I LD H I STORIA
1990-talet blev annars en tid av organisationspolitisk förnyelse
och omprövning. De spända relationerna till SKTF hade börjat
luckras upp redan under Kent Christenssons ordförandeskap.
Kent och SKTF-ordföranden Sture Nordh hade funnit varandra
bland annat under arbetet i demokratiberedningen.
Även i förhandlingsfrågor närmade sig de båda förbunden varandra.
Jan-Åke Porsgren och Sture Nordh hade flera anledningar
att diskutera lönepolitik. Sture var lika intresserad som JanÅke
av att få en lösning på kvinnolönefrågan. Sture var ordförande
i KTK parallellt med Jan-Åkes ordförandeskap i SACOkartellen.
KTK upplöstes ungefär samtidigt som SACOs kartell
och det fanns utrymme för nya kreativa lösningar.
Sture Nordh hade ett slags hatkärlek till SSR. När han själv utbildade
sig till förvaltningssocionom i Umeå i början av 1970-
talet valde han medlemskap i SKTF.
”Det var självklart för mig. Jag ville inte vara med i något obskyrt
litet förbund som tillhörde en högerorganisation som
SACO. Mitt val var rent politiskt. Men jag gillar SSR. Det
är ett hedervärt förbund”, förklarar han och tillägger: ”Jag
kan faktiskt tacka SSR för att jag fick jobb på SKTF”.
På högskolan i Umeå pågick på samma sätt som på övriga socialhögskolor
en kamp om studenterna mellan de fackliga organisationerna.
SSR var mest aktivt och framgångsrikt. SKTF anställde
då den nyexaminerade Sture Nordh, med placering i Umeå och
uppdraget att dra igång SKTFs ungdoms- och studentverksamhet.
Sture satte igång med frenesi och nådde framgång.
Det ledde till att SACO-förbunden klagade hos SACO över att
TCO bröt mot den så kallade presidieöverenskommelsen från
153