EN SÄR S K I LD H I STORIA
Avgiften höjdes till 180 kronor från och med 1960. 36 kronor av
det skulle föras över till stödfonden för att bygga upp en strejkkassa.
1 krona per medlem gick till lokalavdelningarna. Styrelsen
förändrades delvis och kom att omfatta fler ledamöter.
Bland annat invaldes Arne Bufvers som ordinarie. Styrelsen
bestod nu av 20 ordinarie ledamöter, inklusive presidium,
samt 8 suppleanter. Av ledamöterna var sju kvinnor.
I och med att förbundet inregistrerat 700 medlemmar hade
SSR också blivit den fackliga organisation som var mest representativ
33
för socionomerna.
Inför ettårsdagen i oktober 1959 kunde ledningen i det nya förbundet
konstatera att det första året inte varit någon dans på rosor.
Det hade varit trögt och motsträvigt vid starten. Tveksamheten
var stor i socionomleden och den fanns fortfarande kvar. Motkrafterna
var starka. Men nya medlemmar strömmade hela tiden
till. I januari 1959 hade förbundet 459 medlemmar. Vid ettårsdagen
närmade det sig 1 000. Medlem nr 800 intervjuades i Socionomen.
Han heter Kurt Eriksson, diplomerad vid socialinstitutet
1951 och civilekonom 1957. Varför SSR?, frågade tidningen:
”Frågan är mycket lätt att besvara. Det har hittills inte funnits
någon organisation som enbart handhaft socionomernas
intressen och fackliga frågor. Jag har därför stått utanför den
fackliga rörelsen de senaste åren. Men inte nu längre”.
I Göteborg skickade ombudsman Gösta Hugoson i SKTF en sommarhälsning
till socionomer som gått över till SSR. Där skrev han:
”Med anledning av Eder utträdesansökan av den 9 ds, hit ankommen
17 ds, framhålles att Eder åtgärd att övergå till annan facklig
organisation enbart är ägnad att åstadkomma facklig splittring.