EN SÄR S K I LD H I STORIA
kelt”, säger Agneta. Det förekom många sådana spänningar.
Hon minns en styrelsekollega som hon kallar ”petimäterkamrer”.
Hon var ekonomisekreterare i en Stockholmskommun.
”Hon var bra att ha, men det förstod vi inte. Hon gjorde tydligt
för oss att det inte alltid var glasklart vad kansliet hade
för sig.”
Styrelsen, och även kongressen på den tiden, hade ambitionen
att granska varje spenderad krona. Styrelsen hade också synpunkter
138
på varje tjänst.
När Agneta tog över ordförandeskapet hade hon nytta av sin
föregångares utåtriktade arbete.
”Med Kent hade SSR blivit rumsrent på SACO och i departementen.
Kent hade odlat sina speciella områden, till exempel
demokratifrågor. Hans intresseområden låg då i politikens
mittfåra. Att han och SSR drev dem gynnade förbundet.”
På kansliet fanns en stark känsla av samhörighet. Personalen
hade svetsats ihop av de många årens hårda kamp för överlevnad
och existensberättigande. Relationen mellan ”trotjänarna”
var närmast att karakterisera som familjär. De som jobbat
länge var ganska många och de styrde också kansliet.
”Det var inte så lätt för en ordförande att komma in i familjegemenskapen
utan att trampa på osynliga gränser”,
säger Agneta med ett roat leende.