EN SÄR S K I LD H I STORIA
”De såg sig som människobehandlare och ville ha en annan
yrkesroll än vad de hade. Vi hade inga möjligheter att driva sådana
frågor då, ansåg jag. Både lagstiftningen och pengarna
begränsade oss.
Det var om detta som motsättningarna handlade. Jag menade
också att det inte var hållbart att hålla tillbaka dem som hade
socionomers arbetsuppgifter men saknade examen, som till
exempel socialcheferna.”
Hans agerande var aldrig likgiltigt. Många, även motståndare,
säger att förbundet överlevde de tuffa åren på 60- och
70-talen tack vare Sten. På 80-talet hade styrkan i kollektivet
vuxit så pass att förbundet kunde hävda sig ändå.
Sten Ericksons konflikter med styrelse och kanslichef handlade
om centrala fackliga frågor som om målinriktning,
hur resurser skulle användas och så vidare.
Tröttnade han aldrig på att strida?
”Jo”, säger han, men ändrar sig snabbt.
”Det är nödvändigt att slåss för något man tror på. Under förbundets
första 20 år hände genomgripande saker i det svenska
samhället. Det höll inte riktigt att flumma runt och vara ideologiskt
renlärig. Det gällde att agera som en trovärdig facklig part.”
87
Han tar ett exempel:
”År 1971 hade vi 140 kommunsammanläggningar. Det var
genomgripande omställningar för alla som berördes, och fak