EN SÄR S K I LD H I STORIA
arbetarmajoritet som bildade eget och lät övriga grupper försvinna
in i andra förbund. Stens bedömning var att det enda sättet att få
förbundet att överleva var att ena socionomgrupperna, från socialsekreteraren
till chefen för kommunkansliet. Med Ingalill som
ordförande skulle förbundet spricka. Kent var räddningen. För
Sten handlade det inte om Ingalill som person, utan det handlade
om saken.
”När vi kom upp till Stockholm hade vi en rösts majoritet för Kent,
men det visste ingen då”, berättar Torgny Levinsson.
”Kvällen före valet var det fest på hotell Amaranten. Kent var ett skott
i mörkret. Han hade inte satt några spår i den fackliga verksamheten,
men han var vårt enda hopp. Det var ett under att det inte sprack.”
Sedan Anders Franzén nominerat Kent utbröt det stora slaget mellan
den radikala vänstern på ena sidan, och den modästa socialdemokratin
hand i hand med en diskret borgerlighet på den
101
andra.
När valet förrättades hade röstövervikten ökat till 46 röster för
Kent och 32 för Ingalill. Utgången överrumplade alla.
Ingalill överraskades av resultatet men tog senare revansch i styrelserummet
enligt samtida styrelseledamöter. Styrelsens uppdelning
mellan två falanger blev ännu tydligare. Torgny Levinsson
säger: ”Varje styrelse var en prövning. Det fanns varken generositet
eller värme i gänget”.
Kent Christensson var förvaltningssocionom. Han gick utbildningen
på den röda socialhögskolan i Göteborg under de revolutionära
åren i slutet av 1960-talet. Kent engagerade sig
i SSRs studentverksamhet. Han beskrivs som en främman