EN SÄR S K I LD H I STORIA
Det var högt i tak och vi brydde oss om varandra. Man gick
med glädje till möten. Det var ofta hög stämning”, säger han.
När förbundet firade femårsjubileum på hösten 1963 slog man sig
ordentligt för bröstet och konstaterade att sällan eller aldrig hade
ett fackförbund utvecklats med sådan styrka och snabbhet. Men
det skedde till priset av mycket hårt arbete och en hel del konflikter.
48
Den bästa jubileumsgåvan var en egen ombudsman och de första
egna lokalerna. I mitten av november det året flyttade kansliet
in på Drottningholmsgatan 10 vid Kronobergsparken på Kungsholmen.
Men flytten blev inte riktigt vad man väntat sig.
Lokalerna låg i en takvåning på sex trappor. Hissen gick bara
till 5:e våningen. Den sista trappan upp till våningen var brant
och svårforcerad. Lägenheten bestod av sex rum, kök och hall.
Sammanlagt förfogade förbundet över 150 kvm. Det största
rummet användes för sammanträden. Personalens arbetsmoduler
var små och låg alldeles under taknocken.
Taken var snedställda och det var näst intill omöjligt för en
fullvuxen person att stå raklång annat än i rummens mittersta
del. Taken läckte när det regnade. Men utsikten över Kronobergsparken
och takåsarna var magnifik och känslan av att ha
något eget besegrade bristerna i komfort.
Förbundets förste ombudsman hette Kaj Gren. Han var en 44-
årig jur kand och kom från en arbetsgivarorganisation, Sveriges
Träindustriförbund. Kansliet som tog de nya lokalerna
i besittning bestod av kontoristen Ulla Sjölund, ekonomibiträdet
Mona Lindhe, Kaj Gren och Inger Tankred som
var sekreterare och redaktör för Socionomen.