EN SÄR S K I LD H I STORIA
Styrelsen representerade socionomutbildningens olika yrkesinriktningar
redan från början. Erik var ordförande. Andra pionjärer
i styrelsen var inspektör Olle Hessleborn, Helsingborg,
kommunalkamrer K Å Karlsson, Skultuna, stadskamrer Arne
Landelius, Nacka, socialassistent Birgit Sandelin, Västerås.
Adjungerad ledamot var Marianne Wallin, kurator från
Stockholm.
Det var ett ödmjukt anslag och en hövlig ton i Erik Linderståhls
artikel. Men den var samtidigt den definitiva bekräftelsen
på upproret. Erik skrev: ”Akademikernas fackliga förbund
heter SACO. Socionomexamen är likvärdig med högskoleexamen.
Vad är då naturligare än att vi socionomer liksom
alla andra högskoleutbildade sammansluter oss i ett
eget fackförbund, som bör kunna ha särskilda förutsättningar
för att kunna tillvarata våra fackliga intressen.
Fler och fler blir de uppgifter vi ställs inför, även fordringarna på
våra arbetsinsatser skärpes. I och med detta borde naturligtvis
även våra löner höjas, så att de kommer i rimlig proportion till
våra uppgifter. Men sker nu inte det? Svaret är ett kraftigt NEJ.
Stora socionomgrupper utgör i dag en typisk låglönegrupp
i det ordets fulla bemärkelse. Till detta kommer, att arbetsförhållandena
många gånger kan lämna mycket övrigt att
önska och ställer väl stora krav på vår förmåga att effektivt
tillvarataga våra uppdragsgivares intressen.
För att på sikt överhuvudtaget komma till rätta med dessa
problem måste vi nu angripa dem från botten.
Vi inom SACO är beredda och villiga att taga oss an socionomernas
sak; vi vill höja och värna om vår utbildnings värde.
21