EN SÄR S K I LD H I STORIA
”Deras jobb var helt enkelt att hålla tillbaka lönerna”, säger
Sten Erickson.
I slutet av 1970-talet övervägde Kommunförbundets förhandlare
behovet av facklig service och efterlyste offerter från löntagarorganisationerna
SKTF, Jusek och SSR. Förhandlarna
valde samfällt SSR. Sten bildade en frikrets inom SSR för
dem. Det innebar att de var med i förbundet och hade ett fackligt
skydd mot uppsägningar och arbetsgivarövergrepp, men
att SSR inte förhandlade deras löner.
En motpart som förbundet utvecklade nära relationer till under
åren var John Burman i Kommunförbundet. John kom från
LO, och visste till en början inte så mycket om socionomernas
arbete, men desto mer om de fackliga villkoren.
Så småningom blev han personalchef i Skellefteå, men återvände
ganska snabbt till Kommunförbundet. Efter återkomsten
var det hans önskan att alltid inleda det lokala varvet i sin gamla
hemkommun. Ofta skedde det på vintern. Jan Nilsson ägnade
flera kyliga vinternätter i ett snöigt och kallt Skellefteå.
”När vi hade träffat det centrala avtalet skulle vi knäsätta
principerna på lokal nivå. Det var viktiga turer och förhandlingarna
i Skellefteå var lärorika och angenäma möten. När vi var
klara bjöd kommunen på surströmming och hembakat tunnbröd”,
96
säger Jan Nilsson.
John Burman var gruppchef för Kommunförbundets förhandlingar
med SACO-förbunden.
Kniviga förhandlingsfrågor diskuterades alltid öga mot öga
med John Burman. En ständigt återkommande knäckfråga