EN SÄR S K I LD H I STORIA
hamnade i rätt fackförbund. Utbildningen var det inte alltid så
noga med. Detta synsätt var särskilt utpräglat i kommuner med
socialdemokratisk majoritet. Ännu sent in på 90-talet fanns sådana
värderingar kvar i kommuner i glesbygdsområden.
Redan från början drevs yrkes- och utbildningsfrågorna hårt.
Den 6 oktober 1959 uppvaktade SSR ecklesiastikministern Ragnar
Edenman för att diskutera socionomutbildningens utveckling.
SSR förespråkade en samordning mellan socialinstituten
och universiteten för att höja utbildningens kvalitet.
Utbildningen vid socialinstituten skilde sig från andra akademiska
utbildningar. Det var den enda utbildning som ledde till
kvalificerade jobb, men som inte krävde en traditionell akademisk
examen med studentexamen som grund. Sopis fångade upp vad
man kallade begåvningsreserven, det vill säga personer som av
klassmässiga skäl inte kunnat studera på gymnasium. Rekryteringsunderlaget
var delvis unga män ur arbetarklassen. Flera av
dem var vuxenstuderande. Många gjorde senare lysande karriärer
i samhället, inom politik och organisationsvärlden.
På 60-talet fick socialinstituten också en ny grupp studenter. Det
var unga kvinnor med studentexamen som sökte sig till socialt
arbete.
SSR försökte ta sig in i förhandlingarna genom att deras preliminära
delegation träffade företrädare för de olika arbetsgivarorganisationerna
under 1959. Det var det första årets mödosamma
strävan att accepteras av arbetsgivarna.
Från SKTF motarbetades detta. När SKTF överlämnade sina
yrkanden till kommunförbunden inför höstens tjänsteförteck
35