EN SÄR S K I LD H I STORIA
Striden om examenstvånget pågick under de tio första åren. I slutet
av 1960-talet gjordes SSR till ett examens- och yrkesförbund.
Då hade också Socialinstituten hunnit bli Socialhögskolor och ökat
sitt studentintag. Kravet på medlemskap uppfylldes i och med att
den presumtiva medlemmen hade ett jobb som krävde socionomutbildning
”eller motsvarande”. Därmed blev också alla socialchefer
som gått den låga vägen rekryteringsbara i förbundet.
Arbetsmarknaden hade en kluven inställning till socionomkompetens
ända fram till 1990-talet. På 60-talet saknade både
stat och kommun traditionen att tillsätta tjänster efter kompetens.
I förbundets fackliga bevakning ingick uppdraget att hålla
koll på tjänstetillsättningar.
Dels fanns det kommuner som var väldigt angelägna om att anställa
nyexaminerade och välutbildade socionomer. Den kommunala
verksamheten stod inför en våldsam expansion och arbetet
hade dittills i stor utsträckning byggt på frivillighet bland förtroendevalda
politiker. Nu ville man ha personal och chefer som kunde
något. Men det fanns också arbetsgivare som ifrågasatte deras
kompetens och föredrog att anställa personer med annan yrkeserfarenhet
på presumtiva socionomtjänster. En förklaring till det
var att kommunerna var ovana vid akademiskt utbildad arbetskraft
och såg kunskapen mer som ett hot än en tillgång.
Socionomen rapporterade flitigt om den politiska nepotismen
61
som florerade.
I april 1965 hände sig detta: Bodens kommun sökte en stadskamrersassistent.
För att få en kompetent befattningshavare höjdes lönen
på tjänsten från 15:e till 19:e lönegraden. Fjorton personer sökte.
Två var socionomer, två gymnasieekonomer och två hade ettårig
kurs vid handelsinstitut. De resterande sökande var okvalificerade.