EN SÄR S K I LD H I STORIA
borg. Hon säger själv i en intervju att hon ville vara stridbar och
förankrad. När hon var distriktsordförande i Göteborg ville hon
avskaffa sitt eget ordförandeskap för att i stället sprida makten
mellan styrelsens ledamöter och undvika hierarkier. Det stöp på
att stadgan inte tillät det och hon fick nobben från förbundskansliet.
78
Bengt-Ove Moberg och ytterligare ett par ledamöter ansågs tillhöra
styrelsens högerfraktion. Det innebar att de fanns på
socialdemokraternas högerflank, någonstans i närheten av
den legendariske finansministern Gunnar Sträng.
Motsättningarna i styrelsen och på förbundsmöten var också
yrkesideologiska. Ingalill Andersson och flera med henne ansågs
vilja ha ett förbund för socialsocionomer. Det förelåg aldrig
något konkret förslag i den riktningen utan var mer en uppfattning
som tillskrevs henne bland ideologiska motståndare.
Denna motsättning var dessutom en källa till ständig konflikt.
I så gott som varje fråga stod ledamöter mot varandra. Diskussionerna
blev oändliga och hetsiga. Styrelseledamöter som var
med på den här tiden beskriver varje möte som en påfrestande
plåga.
”Jag hade ont i magen inför nästan varje möte. Så obehagligt
var det”, säger Torgny Levinsson, som valdes in i styrelsen
1978.
Under denna tid såg SACO skeptiskt på SSR. De som företrädde
SSR i SACO-styrelsen eller i andra SACO-sammanhang hade fått
bundna mandat av styrelsen på vad de fick säga i SACO.
”SACO ansågs högerstyrt. En grupp i förbundet ville att vi
skulle gå ur. Inte heller ansåg sig vissa kunna stötta löneök