EN SÄR S K I LD H I STORIA
nomerna saknade också inflytande i det fackliga vardagsarbetet
och i möjligheterna att hävda sig på arbetsplatserna.
”SKTF gjorde ingenting alls för oss som arbetade i kommunerna.
Vi hade väldigt låga löner. De låg dessutom i stort sett stilla.
Allting skulle satsas på kontoristerna och SKTFs andra grupper.
Ingen i SKTFs ledning brydde sig om socionomerna. Det
ansågs varken fackligt eller politiskt gångbart i den rådande hegemonin
att satsa på akademiskt utbildad arbetskraft”, säger
Willhard när han drar sig till minnes händelserna.
Willhard var glödande kommunist på 50-talet. Han ogillade den
bestående samhällsordningen och hyllade de marxistiska idealen.
Willhards kommunistiska sympatier var väl kända. Vid den
här tiden rådde i Sverige såväl som i andra länder en utbredd
kommunistskräck. Willhard var orolig för att hans politiska
sympatier skulle sänka trovärdigheten för det nya förbundet och
han valde att agera via bulvan i offentliga sammanhang.
Erik Linderståhl som var assistent på Fattigvårdsnämnden i
Stockholm stad tog på sig uppgiften att utåt driva på bildandet av
det nya förbundet. Också assistenterna på Barnavårdsnämnden
och Nykterhetsnämnden aktiverades i bildandet av ett nytt
19
förbund.
Lönerna var låga i hela landet och det fanns god grund för
ett lönepolitiskt missnöje. På studiedagar runt om i landet
diskuterades lönerna. Kritiken fanns inte bara bland de kommunalt
anställda. Också i staten kände sig socionomerna lönemässigt
förfördelade och anslöt sig till idéerna om ett yrkesförbund.
Ett och ett halvt år efter etableringen av socionomsektionen togs
nästa betydelsefulla steg i bildandet. Det var utgivningen av det