EN SÄR S K I LD H I STORIA
statsråd om att kapaciteten måste begränsas för att undvika en
omfattade framtida arbetslöshet bland socionomerna.
I socialpolitiska frågor var statsråden Sven Asling, Rune Gustafsson
och Gabriel Romanus skottavlor för socionomernas missnöje.
Kampen för att få in socionomkompetens på nya tjänster fortsatte
lika ihärdigt som tidigare. En av de kommuner som ådrog sig SSRs
missnöjde var Ludvika. Ludvika kommun dristade sig till att under
internationella kvinnoåret 1975 utannonsera två inspektörstjänster
med motiveringen. ”Vi vill ha en karl. Kvinnor kan ha svårt att sätta
sig i respekt hos hjälpsökande”. Av sju sökande var fem kvinnor,
varav minst fyra kompetenta och kvalificerade. Den socialdemokratiska
majoriteten som ville ha en karl annonserade på nytt.
Inom det fackliga området reste SSR krav på sextimmarsdag.
Förbundet motionerade i frågan inför en SACO-kongress 1976,
men motionen röstades ner.
Etablissemangets företrädare stod lågt i kurs bland socionomerna.
Förbundstidningen Socionomens artiklar handlade mer om
levnadsvillkoren för hemlösa och människor med funktionshinder
än om fackliga villkor. I insändarspalterna förekom ett öppet
ifrågasättande av makthavare.
Fackliga ställningstaganden hänsköts till ledarsidan. 70-talets
första ledare handlade om den stora gruvarbetarstrejken i Malmfälten
vintern 69/70 och riktade uppmaningen till läsarna:
75
”Glöm inte Svappavaara.”
I ett debattinlägg ställer en medlem frågan till utrikesminister
Torsten Nilsson om när Sveriges regering ska börja tillämpa
FN-konventionen om mänskliga rättigheter.