EN SÄR S K I LD H I STORIA
aktiva och dominerade i demonstrationer och på strejkmöten
över hela landet. Utanför Kommunförbundets lokaler på Hornsgatan
i Stockholm genomförde SSR demonstrationer som pågick
i stort sett dygnet runt under de veckor strejken varade.
”Det var inte så konstigt att engagemanget var stort. Socionomerna
hade ju levt i femton år av ständig lönepolitisk förnedring”,
säger Jan-Åke Porsgren.
”Mobiliseringen var fullkomligt otrolig och det var en stark upplevelse
att få vara med om den. SSRs medlemmar ville verkligen
visa att de var beredda att slåss för högre lön. Konflikten var
så självklar för dem”, säger han.
Vid ett stort strejkmöte på Sergels torg samlades nästan lika många
människor på plattan som vid hockeylandslagets triumfartade
VM-återtåg. Samlingen hade föregåtts av en högljudd demonstration
genom centrala Stockholm. En nervös Jan-Åke Porsgren
skulle hålla tal till de entusiastiska massorna en vacker junikväll:
115
”Vi kräver att arbetsinsatserna ska värderas efter vår utbildning,
kunskap och kompetens. I kronor och ören kostar det samhället
väldigt lite, men det är en förutsättning för Sveriges framtida
välstånd”, sade han inför en jublande församling.
Förbundet lyckades också få medier och allmänhet att inse att
en socionom i kommunal tjänst är alldeles för lågt avlönad
i förhållande till sin utbildning och kunskap. Även förvaltare
och personalvetare tjänade dåligt. Men i partsförhandlingen
bet inte argumenten. Strejken slutade lite snöpligt
strax före midsommar med att SACO/SR-K på Läkarförbundet
tog sommarledigt.