104
Något år senare kunde aidsavdelningarna stängas. Aids var
inte borta, men det kom mycket färre nya patienter som behövde
läggas in. Precis som i dag hände det dock att det dök upp personer
med aids, som aldrig hade testat sig och som var sjuka utan
att veta om det.
”Att läkemedlen hade många biverkningar upptäckte vi efter
något år”, berättar Göran Bratt. ”Det var påverkan på kroppsfett
och höga blodfetter, diabetesrisk, magproblem, fett i levern och
tjocka magar och fåror i ansiktena. Men de överlevde. Det var
också komplicerat att ta medicinen fyra-fem gånger om dagen,
ibland med mat och ibland utan. Det var ett helt schema att följa
och eftersom det var före mobiltelefonerna fick man ha en liten
ringklocka som påminde en.”
På Venhälsan måste man till att börja med – det här var alltså
1996 – begära tillstånd från Socialstyrelsen för läkemedel åt varje
enskild individ eftersom medicinerna var licenspreparat. Med
regelbundna provtagningar kunde man se hur virusnivåerna sjönk.
”Vi förstod nog i början inte riktigt hur effektiva de här medicinerna
var. Vi förstod inte att det var en revolution.”
Anpassningen till den nya situationen blev emellertid inte
alltid så enkel.
”Så småningom blev det för en del också lite av en överlevnadskris.
Som patient var man ju inställd på att man skulle bli sjuk
och dö. Man hade kanske slutat arbeta och dragit sig tillbaka
och tagit ut sin livförsäkring och gjort av med alla pengarna.
’Nu tänker jag åka jorden runt!’ Man kanske till och med hade
tagit banklån eftersom man varit så inställd på att det gällde att
ha lite roligt innan allt tog slut – och så fick man medicin och
skulle leva vidare!”