120
var aldrig något tjafs bakom ryggen. De visste att jag var gay, det
har jag varit öppen med sedan jag tog upp det med min klass på
skolan i Staffanstorp.
Vet du när du fick hiv?
Jag har en misstanke. 1983–85 undervisade jag i svenska på universitetet
i Prag. Det var på kommunisttiden och man behövde lite luft då
och då, och då åkte jag till Västberlin och jag tror att det var där det
hände. Där fanns ju ett gayliv som hette duga, med mer eller mindre
tillfälliga förbindelser. En vinter fick jag hemska svettningar, det kan
ha varit 1984, och det var nog primärinfektionen. Fast där jag satt i
Prag tänkte jag inte alls i några hivbanor, ämnet diskuterades inte.
Sedan inledde jag en relation när jag kom tillbaka hem och då
sa den killen att jag borde gå och testa mig. Jag fick beskedet en mycket
vacker, solig vårdag. Klockan var halv tolv. Jag vet precis vilka jag
mötte på väg till sjukhuset. Jag minns precis hur den dagen var.
Hur reagerade du?
Det var som att sjunka ner i jorden. Jag gick ju dit för att få bekräftat
att jag inte hade hiv. Jag lyckades ringa till skolan och sjukanmäla
mig. Jag minns väldigt väl vad den gamle doktorn sa innan jag gick
därifrån, när jag hade samlat mig något sånär. ”Ja, Bertil, låt nu inte
de här närmaste två åren bli bortkastade år i ditt liv.” Sådant var
perspektivet 1986.
Under hösten klappade jag ihop vid ett tillfälle. Jag gick upp på
psyken i Malmö, där de bara kunde erbjuda avslappningsterapi.