85
att tilltala henne. Hon har ett skadat knä också, men de tycker inte
att hennes arbetsförmåga är nedsatt. Immunförsvaret är sämre än hos
andra, så om hon blir sjuk blir hon jättesjuk. Ändå har de skickat henne
till kemtvättar och den sortens arbetsplatser!
Jag har också märkt att hon hela tiden måste upprepa sin historia,
både i vården och hos olika myndigheter. Det är tröttande.
Känner du att du måste ta hand om henne?
Ja, hennes självförtroende har blivit sämre. Hennes dröm är
att hitta en man och nu känner hon att sjukdomen har minskat
chanserna väldigt mycket.
Mamma har alltid sagt att hon hellre dör än hamnar på ett
ålderdomshem. När jag föreslog att hon skulle gå till en hivorganisation
var hon först skeptisk och orolig för att där skulle kunna
finnas folk från samma land och att det skulle bli en massa skvaller.
”Men, mamma, de har ju samma sak som du, vad ska de sprida?”
Då gick hon dit och det har betytt mycket för henne. Det har öppnat
andra dörrar.
Jag tycker också att man ska tänka mycket mer på den psykiska
hälsan. Personalen på vårdcentralerna borde få mer utbildning om
hiv så att det inte bara är specialistläkare som har kunskapen. Det ska
vara standard att man testar för hiv precis som man testar för annat.
Är du orolig för henne?
Ja, absolut. Ibland tänker jag att någonting kan hända, precis som när
hennes hiv kom från ingenstans. Det kan vara något som triggar i gång
allting. Att hon ska gå bort, det är det jag är rädd för. Och varken hon
eller jag kan prata öppet om det. Man är ju rädd för vad folk ska tycka.