31
I den del av Afrika där jag arbetade fanns inga mediciner. Man
kunde se hur de blev fler och fler, de som kom med sina kroppar
och sina kistor. Jag hade folk som arbetade hos mig och som tynade
bort. Jag hade en tjänsteflicka som gick bort i aids. Det spred sig
våldsamt. Det var otäckt att se utvecklingen. Det finns mycket trolldom
och häxkonster där nere. Många tar konstiga mediciner och
örter och vad det nu kan vara som de tror ska kunna bota det här.
Samtidigt hade jag också hiv, men tillgång till medicin. Det var
ingen som frågade varför jag åkte till Sverige var fjärde månad, men
det var ju för att ta mina prover och få mina mediciner.
Jag har inga särskilda farhågor inför framtiden. Jag hoppas
att jag ska kunna bo kvar hemma, jag vill inte så sakteliga bli
ett kolli. Vi måste försöka få hiv att bli som vilken sjukdom som
helst. Samtidigt går jag inte gärna till vårdcentralen trots att den
ligger väldigt nära. De har sin tystnadsplikt, men på en sådan
här liten ort litar jag inte riktigt på dem. Däremot har jag inga
problem med att gå till lasarettets infektionsklinik. De vet vad det
är. Jag har bara positiva saker att säga om sjukvården där.
Att hålla detta hemligt är faktiskt påfrestande. Jag är egentligen
en väldigt normal människa. Det var bara det där enda tillfället
… Men det kan man inte göra någonting åt nu. Jag är
tacksam för att jag sitter här.