63
Afrika hade varit den sista kontinent jag kunde tänka mig att åka till
– och nu är det den enda!
Om det är möjligt ska barnen på det barnhem som jag nu stödjer
återförenas med sina familjer. Barnen har blivit hittade på bussar, i
taxi, i någon park, eller bara blivit lämnade i någon lägenhet. En del
mammor har hamnat i fängelse för att de har övergett barnen, andra
har tagit sig till Sydafrika och jobbar där, och är de ensam stående blir
barnen ofta lämnade ensamma.
På ”mitt” barnhem är barnen från ett och ett halvt år upp till 15 år.
Många av dem har varit på barnhemmet i nästan hela sitt liv. De går
i skolan och det finns förskola på området. Men de har inga pengar.
Skolan är nästan gratis, men de senaste fem åren har jag och läsarna
av min blogg betalat skolavgifterna. Jag får ekonomiska rapporter
från barnhemmet och kan se hur de använder pengarna jag skickar.
De behöver proteinrik mat, kläder, skoluniformer och utrustning som
förenklar arbetet. De behöver också utsäden så att de kan odla och
skörda själva. Jag har finansierat inköp av kycklingar, grisar och får
åt dem. Varje år tillbringar jag minst sex veckor på barnhemmet.
Hur är hivsituationen i Lesotho?
Det är världens näst mest smittade land. Mer än var fjärde person har
hiv. Man ser att nästan två generationer är borta, det finns förhållandevis
få människor mellan 25 och 45 år. Många krokiga farmödrar
och mormödrar går omkring med småbarn knutna på ryggen. Barnhemsbarnen
har tillgång till mediciner, och det har den övriga befolkningen
också – om de vågar söka hjälp. Hiv ses som oerhört skamligt.
Några av barnen har fått hiv vid födseln genom sina mammor
som sedan avlidit. Men det finns andra barn på det här hemmet