258
Nu är jag sjukpensionär. Det blev mycket frånvaro på jobbet på
grund av att grabben var väldigt sjuk när han kom i tonåren. Det
blev omöjligt att arbeta. Jag hade lite förslitningsskador, men
mest var det psykisk press.
Vi fick kanske fem väldigt fina år efter att hans mamma dog
1996. Så länge han var barn var det fullt upp med skola och
kompisar. Varje vinter åkte vi någon månad till Thailand eller
Bali. Men från och med 11–12-årsåldern blev han snabbt resistent
mot medicinerna och fick ofta byta ut dem. Många gånger var det
ett under att han överlevde. Man kan tänka sig hur mycket stryk
den där lilla kroppen tog av alla mediciner. Han var försökskanin
just under den perioden när man växer som mest.
Det var jobbiga år, men då fick jag mycket hjälp av en kvinna
som jobbade trettio timmar i veckan som extramamma och
hjälpte till med läxor och med psykolog. Det var en översköterska
som ordnade den kontakten via stadsdelsnämnden. Jag hade det
så pass bra vid den tiden så någon ekonomisk hjälp behövde vi
inte. Man blir inte lyckligare av pengar, men man blir lugnare.
Hur får du dagarna att gå nu?
Det har varit en svacka under ett år, då jag nästan inte gjort
någonting. Jag går på promenader med hunden. Jag vaknar
nio-tio, äter frukost någon timme. Är det en fin dag kan man
vara ute fyra-fem timmar i en igenvuxen trädgård som ligger en
bit hemifrån, på en klippa nära motorleden. Det är ett riktigt
paradis på sommaren. Annars finns det mycket löst folk som drar
runt. I somras byggde några killar en koja där. Jag vet inte om de
gick på droger, men de verkade rätt så normala. De hade väl bara