142
Jag har aldrig levt något uteliv. Man kan räkna på ena handens
fingrar de gånger jag gick på gaydisco. Jag tog aldrig med
mig någon hem.
Hemma var vi fyra bröder. Jag och brorsan som jag delade
huset med har alltid stått nära varandra. Vi har rest mycket utomlands.
Det var samma sak med honom, han var tidigare sambo
med en tjej och de fick en dotter. Sedan hamnade vi i den här
situationen och nu stämmer inte kemin längre. Nu får jag försöka
leva mitt eget liv.
Hivbeskedet tog jag rätt lugnt, faktiskt. Som sjuksköterska vet
jag att hiv inte är som det var förr. Jag blev inte så rädd, men det
är en kronisk historia och den går inte att behandla. Det gäller
bara att bromsa. Men den asiatiske killen höll på att falla ihop.
Han hade gått med det ett tag. Jag hjälpte honom med läkare och
nu mår han bra på sitt sätt.
Mitt liv har varit bra, tycker jag. Jag har varit sjukvårdsofficer
i det militära och så har jag varit med i hemvärnet. Jag följde med
min farsa till hästarna när jag hade lärt mig gå. Min morsa bodde
i samma lägenhet i sextio år, men när min bror och jag köpte
huset följde hon med. Där trivdes hon. Vi byggde ut och gjorde
varsitt sovrum och ett stort vardagsrum.
Innan vi bosatte oss där permanent hade vi det som sommarstuga.
Sedan började jag känna mig utanför i huset, och det tyckte
jag inte om. Mina kompisar ville inte komma dit efter att min
bror hade träffat filippinaren. Han borde visa mer tacksamhet
över att min bror har hjälpt honom till Sverige.
Vi var bara gifta några månader, den andre filippinske killen
och jag. Jag fick reda på att han hade varit prostituerad i sitt
hemland. Nu har han ändrat sig totalt, han är transvestit och har